Himmel och pannkaka. Nu är jag tillbaka på svensk mark. Möttes av ett grått Stockholm, såklart. Om det var opiggt att lämna Cypern (för det var det och jag försökte klamra mig fast så länge som möjligt) så är det ännu opiggare det som jag har att vänta. Sju timmar på Arlanda! Varför är det alltid jag och Arlis? Det är inte ens kul.

Jag var bokad på åttaplanet hem, men tänkte att jag chansar och ser om jag får åka tidigare. Tack vare en mycket godhjärtad person som var beredd att begå ett mindre tjänstefel för en stackars själ som mig, så lönade sig min chansning. Men som nämnt, så går inte nästa plan förrän fem så jag måste vänta ändå.

Jag avskyr att vänta!

Som pricken över i har min telefon lagt av. Jag har bara gått och väntat på det, som den har bråkats med mig. Jag tror den har fått solsting. Dags för en ny?

Det enda det är dags för nu är mat. Vart sätter man sig och äter ensam? McD kanske?