Av den här dagen har jag lärt mig lite gott och blandat. Att PAÖ är en hjälte (fast det visste jag i och för sig redan). Vad en kopulativ sammansättning är. Att glassäsongen är på fullaste intåg. Att jag börjar bli jag igen. Låt oss ta en titt på sistnämnda.

Jag vet inte riktigt vart jag har hållit hus de senaste veckorna. Jag har faktiskt inte ens letat efter jag. Men idag kände jag att det var dags att säga till på skarpen. Ryta åt jag att komma fram. Och det gjorde jag. Hej, sa jag. Och nu är jag här igen och redo att tvätta, diska, städa och leva precis som vanligt. Fast på ett helt annat sätt, såklart. Men det hände i alla fall idag, att jag kom tillbaka från gömman.

Och följande hände ikväll;
Namme poppar popcorn. Efter otåliga sekunder undrar hon varför plattan inte blir varm. Enkelt; den är inte på. Efter ett par minuter, när plattan väl är på, undrar hon varför det slutat poppa under locket. När hon lyfter locket och möts av en panna full med fluffiga vita förstår hon; de är klara. Vad ingen däremot kunde veta var att ett litet popcorn valt att vänta med popningen in i det sista och flög ur pannan likt en raket på nyår. Nästan i Nammes ansikte. Det hade varit roligt. Ännu roligare än det var, menar jag.

Obs! Det är inte popcornen på bilden som har skrivit brevet.