Jaha, nu har det hänt, vinterns första fall. Det var med cykel och hela köret. Som tur är så har jag kommit förbi stadiet i livet där man tycker att händelser som denna är pinsamma. Jag muttrade lite lätt för att det drog ner min fart, kollade snabbt så byxorna fortfarande var hela och oroade mig lite över datorn som flög ur cykelkorgen. Annars var jag rätt obrydd.

Som tur var orsakade fallet ingen skada, ingen alls faktiskt, men fick mig ändå att tänka på det här med skador. Hur ofta gråter man egentligen för att man har gjort illa sig? Sist jag grät på grund av fysisk smärta var nog när jag bröt armen när jag var tolv. Någon gång på träning när jag landat på nacken har väl kommit efter, men då har det egentligen inte varit av smärta, mer av rädsla för döden (man har ju hört att landa på nacken ska vara ganska dåligt).

I överlag tycker jag att det är ganska töntigt att gråta över lite fysisk smärta. Ett blåmärke hit, en bula dit, skärpning! Allt man inte dör av härdas man av. Jag gillar de orden. Spara tårarna till något viktigt istället, så som Extreme Home Makeover, till det programmet gråter jag alltid!

Nej, bilden har ingenting med någonting att göra, men jag tycker den är ganska fin.