Inför en tävlingshelg är förväntningarna alltid skyhöga och nervositeten ligger som en klump i magen. Inget undantag denna gång. Och nu så här efteråt känns det så fint att det verkligen blev en lyckad helg. Efter en avslagen protest mot en stor domarmiss var jag rasande. Fly förbannad. Men vad gör man då? Jo, taggar upp Familjen och ber tjejerna kötta på de två sista grenarna. Och det gjorde de verkligen. Vi drog innan prisutdelningen när vi låg på en sjätte plats. Jag kunde inte tro mina öron när vi sedan fick höra att vi hade landat på en fjärde. Med tanke på att de tre topplagen verkligen var en klass för sig kändes det som om vi knipit en guldmedalj. I smyg fällde jag en glädjetår.

Fredde, vår bussis, pumpade upp volymen och lät oss skrika och dansa ut vår glädje. Sedan körde han tryggt hem oss i årets snöstorm. Åh, vad jag gillar Familjen. Och vad Familjen gillar vår nya föreningsbussis.

"Vi tycker att du är en bra busschaufför, bussis."
"Åh, bussigt!"