Längtan - Finland.

I helgen har det varit fotbollsfestival i stan. Hotellet har varit fullt med fotbollslag. Ett stort gäng från vårt grannland i öst. Vårt land, vårt land, vårt fosterland. Jag talar så klart om Finland. Och nu pratar jag om det riktiga landet alltså. Jag har hört alla dessa finlandssvenskar hela helgen och konstaterat för mig själv att finlandssvenska är den vackraste dialekt jag vet. Jag blev alldeles glad i själen av att tjuvlyssna på de glada Korsholmssupportrarna. Fastän de bara pratade om vädret. Sen har jag även känt hur mycket jag längtar till Finland. Vasa skärgård, Vasa torg, Villa Västliden, Voitby, Kotiranta, Keskusta, Vikinga, Gerby. Och sånt. Åh. Det är vackert där på andra sidan. Ja, jag tycker faktiskt det.

Finlandslängtan. Vem trodde att man kunde få det bara så där? Där är där man inte är, här har man alltid med sig. Men om där är ett vackert ställe med varma, fina minnen så har man minsann med sig där vart man än går också. Och för att inte tala om det finska blodet som rinner genom kroppen så klart. Det finns där varje dag. Hela året. Och på så sätt lever allt vidare.

Om jag skulle vara sommarpratare, då skulle jag prata om Vasa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback