För det första, världsrekord. Och då snackar vi inte friidrotts-EM, vi snackar personligt. Jag har varit ute och sprungit i fyrtiofem, nästan femtio, minuter i sträck. Det är nog första gången i livet jag springer så länge bara sådär i lugnt och sansat tempo. Skönt var det. Jätteskönt. Jag kände mig lite som Forrest.

För det andra. När jag skulle ut och springa sa min pappa till mig: "Okej, spring försiktigt. Spring inte omkull!" Jag vet inte jag, men var inte det lite märkligt? Varför skulle jag springa omkull? Jag är faktiskt gymnast (en gång alltid, you know). Då har man balans.

Appropå gymnastik. You gotta love Psycho-TT.