Springa, sprang, sprungit har jag gjort. Det var kallt, jobbigt och faktiskt skittrist just precis idag. Jag var inte riktigt på springhumör upptäckte jag efter tio sprungna minuter. Men vad gör man? Ge upp är aldrig ett alternativ. Aldrig. Jag sprang på och var i alla fall överlycklig över den briljanta lilla pryl som jag fått i för tidig julklapp. Vad ska man kalla det? En liten mobilhållare att fästa kring armen. Ja, det är vad det är. Det är vad jag tänkt att jag skulle ha haft. Och det är vad någon tyckte att jag skulle ha, utan att jag ens hade sagt det. Sådant tycker jag är briljant. Med den tanken sprang jag klart mina 40 minuter och efter den sedvanliga ruschen upp för trappen höll jag på att smälla av, av min astmaandning. Men nu så här efteråt känns det fint. Tope là! Hög femma!