Nu är det över en vecka sedan jag tränade sist. Det känns i kroppen. Inte okej. Måndag är sista dagen på antibiotikakuren samt träning med TT. Då måste jag ju vara helt och fullt utvilad för vanlig träningsvardag igen. Jag längtar. Men först och främst längtar jag till morgondagen. Det är dagen på Lainen och Maalle ska ge sig ut på isen med skidor (och jättestor matsäck!). Det är dagen då skidutflykten ska bli så där mysig som man alltid tror att den ska bli (men aldrig blir).

Jag har någon slags romantisk bild av skidutflykter på isen. Man ska glida fram i strålande solsken. Inte svettas, men inte heller frysa. Inte ens om tårna. Det ska gå lätt som vinden och efter en hurtig tur ska man slå sig ner på ett liggunderlag med chokladen och mackorna. Där ska man kunna sitt länge och andas in härlig vinterluft innan man kliver i bindningarna igen och svischar hemåt. Återigen med lagom varma tår och ingen svett på ryggen.

Av någon konstig anledning slutar det dock ofta med iskalla fötter, svett på ryggen, en stickig mössa i pannan, iskall rumpa efter att ha suttit för länge på för kallt underlag och skidor som varken glider eller tar fäste. "Man tror det ska vara mysigt, men ICKET!" var det någon som sa en gång. Men den gamle räven tänker jag flå imorgon.

Imorgon är dagen då skidutflykten kommer vara mysig, då den romantiska bilden ska stämma.