Ah, det gick bra att springa ikväll. Mycket bra. Sedan körde jag bålstyrka så jag fick kramp. Det var skönt. När jag sitter och stretchar som bäst hör jag en röst som påpekar att jag blivit stel. Micke så klart, vem annars!? Det fanns en tid då jag och Micke hade bestämt oss för att bli riktigt smidiga. Vi stretchade varandra till blod, svett och tårar. Här snackar vi dra, trycka, pressa och gärna även sitta. Och oj vad jag hatade honom varje gång han sa "Men, du skakar ju inte ens!" Detta var dock ingen aktivitet som Micke ville återuppta ikväll. Han var helt enkelt rädd att börja gråta på allmän plats.

Nu ska jag ladda upp för lite plugguppesittarkväll. Natt kanske. Så får det bli. Förresten så brukade min farfar alltid säga att man kommer långt i livet genom att vara vig och charmant. Kanske inte så dum aktivitet vi pysslade med ändå.