Det är tomt på UB. Jättetomt. Det grävs utanför fönstret och jag ser i dammen att det regnar. Jag har tänkt skriva klart de där sista små grammatikuppgifterna för att sedan få lägga franskan på hyllan i alla fall fram till början av augusti. Drack lite morgonkaffe med Jessica och berättade att jag inte kom in på programmet. På grund av franskan. Suckade över att måsta hålla igång den på egen hand i ett års tid, till nästa antagningsprov. "Men hallå, åk till Frankrike! Du har ingen programstart och du har inte skrivit på något lägenhetskontrakt. ÅK!"

Och nu ställer jag mig själv frågan: Varför inte? När jag och Bästa vandrade längs Gardasjön sa jag bestämt att jag inte gjort klart Medelhavet än. Jag måste dit igen och bo där mer än bara månadsvis. Jag vill det av hela mitt hjärta. Och jag vill lära mig franska. Jag vill klara franskadelarna på antagningsprovet. Jag vill komma in på Översättarprogrammet. Det är många rätt här. Givetvis är det för tillfället ekonomiskt omöjligt, men det har jag tid på mig att lösa. Kanske.

Ja, en liten tanke i alla fall. För det slog mig just att jag faktiskt är helt, helt fri. För tillfället finns det ingenting som binder mig någonstans. Vad spännande. Tanken tål att tänkas. Och diverse hemsidor tål att besökas...