Jag slits lite mellan hopp och förtvivlan. Känslan från i söndags sitter kvar i hjärtat och det lär den väl göra ett tag till, samtidigt som sommarkänslan och livsglädjen kittlar härligt i kroppen.

Kaffe vid vattnet och telefonskvaller - hopp. Plocka bort hallnycklarna från nyckelknippan - förtvivlan. Middag på balkongen och planering av grillfest - hopp. Ledarmöte och känslan av kaos och det faktum att kidsen bara blir lämnade åt slumpen - stor jävla förtvivlan. DH-kväll, USA-slideshow och Midsommarplaner med det klassiska gänget - hopp, hopp, hopp.

Denna förändringens våg gör ofta så att jag bara surfar omkring och känner att livet är fantastiskt, men ibland får jag en kallsup och då är vattnet riktigt salt också. Det är svårt att veta vad man ska göra alltså. Nyckelknippan känns tom, hjärtat värker, kroppen törstar efter sommar och hjärnan går på högvarv av all pepp och i vissa stunder depp. Men mest pepp. Helt klart. I slutändan är det ändå alltid hoppfullt. För att jag väljer att det ska vara så.