Jag sitter i en bubbla av jagvillintejagvillintejagvillinte och försöker omvandla min underbara uppsats till en muntlig presentation. Och jag vill verkligen inte. Alltså, verkligen inte. Inte en så jättesvår uppgift egentligen, men ändå. Det är inte direkt så att jag ser fram emot att stå och prata franska i tjugo min om belgiska varianter av detta underliga språk. Inte direkt. Som om inte det vore nog bara det i sig så är min konstanta status denna vecka: nervös och illamående. Förvisso känner jag mycket pepp över helgens resa till Ängelholm, men det finns ändå så många oros. Jag kan inte riktigt tänka klart. Det snurrar bara i min skalle. Saltos och frivolter, bland annat. Och så känns det tomt i hjärtat att inte Puff kommer vara vid min sida. Räddningspatrullen är alltid som bäst i tvåpack. Men jag har ju i alla fall lyckats få med mig det näst bästa, antar jag. Och tacka gud för det i alla fall.