Jag börjar komma tillbaka till livet. Helgens resa till Ängelholm blev riktigt lyckad. På alla plan. Det var blod, det var svett, det var tårar. Precis som det ska vara när man köttar. Tjejerna presterade riktigt bra på tävlingen och placerade sig mycket högre än förväntat bland den stenhårda konkurrensen. Det kändes magiskt. Och för en gångs skull fick vi cred för vårt galna fristående. Det var nog för att laget tog sig samman och köttade för stackars Marran som låg i Mammas famn med ett skadat knä. Kidsen fick se Mamma fälla några tårar under pepptalket och sedan dansade de med hela hjärtat. Det var fint. Jag blir rörd när jag tänker på det.

Som sagt hade vi oturen att dra på oss en skada, men besöket på sjukhuset gick ganska fort och röntgen kunde inte visa något allvarligt. Marran är en kämpe utan dess like och vägrade kryckor stenhårt, så läkaren kunde bara backa och säga okej. Men annars var vi skonade från misär. Kidsen i alla fall. Jag fick ju så klart migrän på lördagen och lyckades inte återhämta mig förrän söndag natt. Herregud, jag trodde ett tag på tåget till Stockholm att jag skulle dö där jag satt under fyra jackor och frös. Men det gjorde jag inte. Tur för mig.

Även tur för mig att jag kom hem med alla barn som jag åkte ner med. Det kändes skönt. Jag är kort och gott sjukt nöjd över Ängelholmsresan både som reseledare, mamma och coach. Bästa Familjen, vilken underbara sista resa jag fick göra med er!