Den soliga söndagen blev en skön söndag. Mestadels tid i köket för Bree. Det gillas. Massor. Lyckades skrapa ihop både Banoffee Pie och köttfärslimpa. Lyckad utgång är jag beredd att säga. Hann se solen gå ner från strandpromenaden också. Det är sådant som höjer livskvalitén. Särskilt när det sker i trevligt sällskap.

Nu sitter jag och lyssnar på tystnaden. Värmlandsligan drog iväg för att kolla på fotboll, men jag, nej jag sitter hellre här. Och lyssnar på tystnaden. Till och med köksfläkten har tystnat och Spotify har fått ge vika. Jag vill inte lyssna på något annat än tystnaden just nu.

Jag lyssnar på tystnaden, men jag hör också mina tankar. De jobbar hårt. Övertid. Normalt sett jobbar man inte på söndagar här i Frankrike, men mina tankar tar aldrig ledigt. Även om jag försöker leva i nuet är mina tankar gärna ett steg före mig själv. Framtiden är som vanligt, och som sig bör, oklar och lite läskig. Jag tror att jag vet, men ändå vet jag inte riktigt. Och det är ju så framtiden funkar.

Vad är en plan? Vad är en bra plan? Hur gör man en plan? Ska man alltid följa sin plan? Har du en plan, Jan? Det enda som får mig att vilja följa min plan är tanken på att jag för första gången på tretton år kommer att bo i samma stad som min älskade syster. Det är ett väldigt starkt argument. Svårt att tävla mot.

Jag har en plan, Jan.
Och känslan av tomhet?
Ja, den är jag ju faktiskt van.

I have a plan, Stan, my man.