Ju mer jag umgås med andra människor, desto mer inser jag hur mycket individualist jag är. Skulle inte säga att det har något med omgivningen att göra, utan det är bara så jag är. Jag och ingen annan. Jag gör gärna saker själv. Jag talar helst med mig själv om mina problem och jag lyssnar helst till mina egna råd. Jag är gärna ensam. Bara jag. Ingen annan. Personne d'autre. Det finns så klart risk att det är så det förblir. Kanske blir jag Crazy Cat Lady. Men det gör inget. För när det kommer till kritan är det ändå bara mig själv jag har att lita på till en miljard procent. Så tänker jag.

Däremot måste jag säga att jag uppskattar umgänge med andra människor. Ja, det är inte så att jag är folkskygg. Den senaste månaden har jag stött på många intressanta människor. Vi har till exempel killen från Chicago som fick mig att inse att det som formar en människa framför allt är resor och relationer. Hats off! Jag kan inte annat än hålla med. Även alla de IQ-befriade varelserna som vandrar på denna jord sätter spår. Men de människor som intresserar mig är helt klart de intellektuella. Eller i alla fall de passionerade. Jag skulle vilja påstå att passion är ett slags intellekt. Det tycker jag är intressant.

Jag upptäcker nya passioner varje dag. Och varje dag tänker jag hur glad jag är att jag verkligen har lärt känna min bästa vän i världen. Mig själv!