Idag hände något lustigt. Jag är på väg mot mitt hem. Går förbi en man som jag tittar i ögonen och ler mot. Bara för att jag är sån och gör sånt. "Mademoiselle" hör jag efter mig och ignorerar. Ett leende i min värld betyder inte att jag nödvändigtvis vill starta en konversation. Jag vill bara sprida glädje. "Mademoiselle" ropar mannen igen och jag tänker att det här kanske ändå är gången jag ska stanna och fråga vad han vill. Denna man har just öppnat en mattaffär och undrar om jag vill jobba för honom genom att dela ut reklamblad. Vi konverserar ett tag och jag säger att jag ska tänka på saken och sedan komma tillbaka.

Jag kommer hem och min älskade mami ringer mig. Det är här det riktigt lustiga börjar. Hon frågar hur jag mår, vad jag gör och så vidare. Jag berättar om denna tidigare händelse med mattkillen och hon frågar om jag har pengar. Det som följer gör sig bäst i dialogform.

- Ja, mamma, det är ingen fara.
- Bra. Du måste säga till annars, så du inte behöver börja gå på gatan.
- Va? Vad säger du?!
- Jamen jag tänkte bara så att det inte var en täckmantel det här med att dela ut reklamblad.
- Nej, kära du. Jag har inte åkt till Frankrike för att prostituera mig. Du kan vara lugn.

Min mamma är briljant. Hon säger så roliga saker ibland och har så många råd att ge inom alla tänkbara kategorier. Jag tror att hennes hjärta är bottenlöst för det verkar rymma så mycket kärlek. Om jag lyckas känna hälften så mycket kärlek som min mamma gör så kan jag skatta mig lycklig. Puss till dig äiti, jag lovar att inte börja gå på gatan.

Gatorna i Nice känns för trevliga för sådan aktivitet (fastän det förekommer i vissa kvarter).