Någon som såg SM-finalen i innebandy? Vi gjorde det. Live. På självaste Globens. Och världens bästa Namme spelade. Det är stort, tycker jag. Vi satt i klacken och hade på oss tröjor och skrek och gapade och hoppade och klappade. Vi slets mellan hopp och förtvivlan och slutade tyvärr i det senare tillståndet. Depp.

Men på det stora hela var det en fin helg med livets fina. Att återse barndomsvännerna är alltid fint. Och vi säger ju som vanligt aldrig hejdå, utan bara vi ses. Att träffa familj är alltid jättefint. Mitt liv skulle vara så mycket tråkigare och sämre utan dem. De är helt enkelt världsbra.

Från Nils Ericson till T-centralen i Stockholm till Globen lite fram och åter och sen tillbaka till Nils Ericson. Många timmar on the go, men det var det värt. Och när jag rullade in på Nils Ericson i går kände jag en märklig känsla. Det kändes faktiskt lite grann som att jag kom hem.