I går när jag satt och läste på UB slog det mig att läsning i en läsesal kan liknas vid ett löppass. I min värld. Det börjar alltid lite trögt och fastän jag vill och "måste" tar det emot att sätta igång. Första fasen är ofta lite motig. I läsesalen är jag trött och håller på att somna, på löpbandet är jag trött och funderar på om jag har astma eller inte. Men sen kommer jag liksom in i andra andningen. Sida för sida betas av med markeringspennan i högsta hugg, benen pinnar på och tempot trissas upp, upp, upp. Och när det sedan är dags att sluta känner jag att jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Ska jag inte läsa ännu ett kapitel, springa i alla fall några hundra meter till?

Det måste ju vara tanken på slutfasen som gör att jag lyckas ta mig tillbaka till både läsesal och löpband. Och tur är väl det, för hur skulle det annars bli?!