Så här var det. Det var tågstrejk, så klart, i Italien i fredags. Inga risker kunde tas, så jag satt på tågstationen och väntade på första bästa tåg upp till Gardasjön. Lika med inget turistande. Lika med alldeles för sen och trött och utmattad för att hinna till fiskrestaurangen. Trött och utmattad var också söndagens status, så vattenpark som var överfull med barnfamiljer lika med inget alternativ. Summar sumarum: det var inte så mycket planerat som prickades av. Men ändå hade jag världens bästa helg, för det prickades av en massa annat. Åh, det var underbart. Jag fick så många kramar jag behövde för att överleva ett par månader.

Väl hemma vill jag så klart som vanligt bara åka iväg igen. Någonstans bara. Sverige är ju liksom bara same old, same old. I dag har jag varit en rastlös själ som inte kunnat fokusera alls och det gick skitdåligt att jobba. Jag har bara gått omkring och tänkt på den där spännande känslan att landa på en plats man inte sett förut och känna sig liten på jorden, men fri och upprymd.

Men jag vänjer mig snabbt vid hemmaplan och tar mig igenom vardagsmåsten tills nästa gång jag får flyga iväg ut i världen. Nu ska jag springa ur mig lite rastlöshet och sen återstår inte så mycket av den här dagen. Ja, inte här i alla fall. Men i Brasilien är klockan bara halv fem på eftermiddagen.