Jag kan inte i min vildaste fantasi (och jag kan ha ganska vild fantasi) förstå hur man kan bli så upprörd, på gränsen till rosenrasande, över att äggröran är slut. Eller hur man kan bli så besviken, på gränsen till hjärtekrossad, över att det inte finns bacon. Eller hur man kan bli så glad, på gränsen till euforisk, över att det finns våfflor. Eller vänta förresten, det där sista tar jag tillbaka. Jag kan alltid, alla gånger, förstå hur man kan bli glad över mat. Mat är fantastiskt.

Men just den där upprörda, arga, ledsna, besvikna och rasande känslan över att sillen är tillfälligt slut eller att det inte finns just den filen förstår jag verkligen inte. Hur orkar man ens vara så arg så tidigt på morgonen? Och hur kan man bry sig så mycket om vad man äter till frukost?