Det är nog så att allt som händer och sker, händer och sker av en orsak. Jag vet inte om det är öde eller slump, men vad jag har förstått så är det någon som försöker säga till mig att jag inte ska bli översättare, som jag nu trott ett tag. Om jag hade tagit mig in på Översättarprogrammet för ett år sedan hade jag gått miste om underbara Nice och kanske aldrig fått veta att det finns en människa på denna jord som gör mig så glad, lycklig, arg, ledsen, nyfiken, intresserad, irriterad, fascinerad, inspirerad, kääär som ingen annan. Om jag hade kommit in på Översättarprogrammet i år så hade jag nog begått ett stort misstag. Det är fint att vara en vetgirig språknörd, men att sitta ensam på ett kontor och försöka förstå hur en magnetventil fungerar och vad det är, är i ärlighetens namn inte det jag vill göra varje dag, resten av livet.

Jag vill göra något annat. Jag har lite grann på känn vad, men vet ändå inte exakt. Det stressar mig. Varje dag, varje timme och nästan varje minut. Jag lusläser kursbeskrivningar och surfar noga på jobb- och företagssajter. Vad ska jag bli när jag blir stor? Det vet ingen. Det man kan veta är att jag i alla fall inte är klar med besök i Nice. Det är ju så nice.