I dag blev jag bjuden på lunch av min älskade syster. Vi picknickade utanför uni. Så klart var Trollet också med. Han sov så snällt medan vi åt och när han vaknade låg han och läste sin favoritbok. Exemplarisk bäbis.

Där vi sitter som bäst och pratar och Trollet försöker äta upp sin egen hand ser min syster en barndomsvän till vår bror. Tror hon. Eftersom min syster har en släng av Tourettes skriker hon ut hans namn så högt hon kan. "Hallå! Det är vi! Känner du igen oss?!" Ska tilläggas att vi inte träffat den här personen på tio år. Men han kände igen oss. I alla fall min syster. Jag hade tydligen förändrats en hel del. Och tur är väl det eftersom jag var 14 för tio år sedan.

Det var trevligt i alla fall och vi samtalade ett litet tag. Efter att han gått var jag tvungen att skratta åt min syster för hennes spontana utrop och poängtera hur olika vi är varandra vad gäller vissa saker. Hon förklarade att hon tycker att man ska hälsa på folk som man känner. Även om man inte setts på tio år. Och även om man inte riktigt är säker på att man känner personen egentligen. Då är det bara att skrika ut dennes namn så högt man kan och se om man får en reaktion. Tydligen. Är hon inte underbar, systra mi?!

Så olika, men ändå så lika.