Om jag skulle sammanfatta mig själv med ett enda ord i denna nutid så skulle jag nog säga bergochdalbana. Härom dagen gick vardagen från nästintill outhärdlig till längtande och förväntansfull. Jag föredrar det så och känner mig återigen glad i själen. Tänk att det ska vara så svårt ibland. Men nu när nedräkningen finns på papper är det, om än inte riktigt fjäderlätt, i alla fall inte tungt som betong.

Jag brukar tänka att även det mest eländiga för något fint med sig och visst borde detta kära liv göra mig något mer tålmodig och tålig i största allmänhet. Sen tänker jag att jag kanske betar av min kvot av fosterställning rätt rejält nu, så det som står i framtiden blir något mer upprätt läge. Jag tror det.

Det sägs att bara döda fiskar flyter med strömmen, men jag håller inte riktigt med. Ibland är det enda överlevnadssättet för en fisk att flyta med en liten bit för att liksom hitta tillbaka till rätt simstil. Det behöver inte betyda att firren är döö. Han kanske bara behöver en liten paus. Att simma omkring i havet kan faktiskt vara rätt jobbigt. Särskilt om det sker utan sällskap.