Jag sitter och knappar lite på telefonen. Skickar iväg ett sms. Kollar om handskarna ligger kvar i väskan. Det gör de så klart. Saker hoppar inte bara ur väskor som är stängda. Kollar ut genom fönstret och njuter av den julpyntade Avenyn. Bussen stannar och två lite äldre par kliver på. Par ett går bakåt i bussen för kvinnan tänker ju minsann inte stå upp. Par två fipplar lite med biljettmaskinen. De vill nog inte heller stå, för de går också bakåt i bussen. Och så stannar kvinnan. För en sekund känner vi varandra.

- Jag måste bara säga att du har en väldigt fin hatt, säger kvinnan från botten av sitt hjärta. Sådant hör man. Och jag tackar från botten av mitt. Blir jätteglad.

- Ja, väldigt fin var den, upprepar hon och kramar mig så där varmt om axeln med sin hand. Så som bara en äldre kvinna med moderliga känslor kan göra. Så som man tänker att Karl-Bertil Jonssons ömma moder skulle göra. Och jag skiner upp. Ler lite fånigt. Känner att killen bredvid mig sneglar. Han blev säkert avundsjuk. Jag blev bara uppriktigt glad.