Varför ska det envisas att vara så att allt är lite jobbigt i början? Varför måste det vara så trögstartat och kännas som motvind just innan? Innan vad som helst. Det är väl lite något som kommer på köpet med perfektionistfasonerna, kan jag tro. Det är tröttsamt att hela tiden anstränga sig. Heeela tiden.

I morse låg jag i sängen och funderade på om jag skulle hoppa över gympasset. Det gjorde jag inte och fastän jag inte direkt utmanade mig själv var det riktigt skönt att träna. Före-känslan före varje ny barngrupp på jobbet har varit lite "åh", men efter varje pass har vi skrattat hela bussresan hem. Och ungefär så där håller det på. "Åh" i början, men sen blir det ju ändå bra. Det här är en bra vecka!

Kanske dags att lära sig att man inte alltid behöver veta exakt vad som väntar runt hörnet. Kanske dags att förstå att det går bra att promenera iväg fast man inte är helt hundra på vart vägen tar vägen.