Kraft.

Dagarna går så sakta. Tiden står stilla. Men ändå rinner den bara iväg och jag vet inte vart. Jag säger som Robyn, att det gör ont med varje hjärtslag. Mer än någonsin vill jag tro på min fars filosofi att livet handlar om avsked och återseenden. På något vis. I övermorgon får jag återse hela min fina, bästa, livsviktiga familj. All typ av moral kring turistorter och all-inclusive-koncept kastar jag långt, långt bort och hoppas att visst miljöombyte och vackert sällskap ska ge mig kraft.
Hej så länge. Hur länge det nu blir.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback