SkrivPuff: Om ett frö.
"Skriv om ett frö." Det går inte att skriva om ett frö. Det går inte att skriva om ett frö. Allt är frön. Hela jag är ett enda stort frö. Kan man säga. Jag tänker i frön. Jag planterar frön. Jag odlar frön. Jag tar hand om och vårdar frön. Jag skördar frön. Jag äter upp vissa frön och andra låter jag bara svaja för vinden.
Om du skulle vara på studiebesök en dag i min hjärna skulle du kanske förstå på ett ungefär. De ligger där och gror i mig. Alla sorter. Stora, små, långa, korta. Ibland är det trevligt. Ibland inte. För det mesta lyckas jag plita ner dem och få dem ur systemet. Jag undrar om det är när jag inte gör det som jag exploderar. Eller snarare imploderar. Ja, du ser, ur ett frö växer ett annat och så där håller det på.
Det går inte att skriva om ett frö. Det finns alldeles för många frön i världen, min hjärna. Jag lämnar WO och återkommer till morgondagens puff. Frö ut.
Om du skulle vara på studiebesök en dag i min hjärna skulle du kanske förstå på ett ungefär. De ligger där och gror i mig. Alla sorter. Stora, små, långa, korta. Ibland är det trevligt. Ibland inte. För det mesta lyckas jag plita ner dem och få dem ur systemet. Jag undrar om det är när jag inte gör det som jag exploderar. Eller snarare imploderar. Ja, du ser, ur ett frö växer ett annat och så där håller det på.
Det går inte att skriva om ett frö. Det finns alldeles för många frön i världen, min hjärna. Jag lämnar WO och återkommer till morgondagens puff. Frö ut.
SkrivPuff: Om att bära.
Hur kommer det sig att man ibland knappt orkar stå på sina egna ben, men att axla någon annans börda går utav bara farten? Jag vet inte jag, men jag tror att det är för att mitt hjärta ibland hittar dem som det slår lite extra för och då blir det bottenlöst och kan inte släppa taget.
För ganska många år sedan kom en person in i mitt liv. En liten person. Både till ålder och plats i världen. Även jag var väldigt ung. Långt ifrån stark och med mycket i min egen ryggsäck blev den här personen ändå en så självklar del att försöka, om än inte bära, i alla fall lyfta. Många år har gått och jag har sett den här personen gå från liten till stor. Både till ålder och plats i världen.
Åren fortsätter gå och jag må försvinna ur denna persons värld, men jag kommer alltid att bära med mig detta. Jag tänker på denna person nu och då och jag hoppas att hon mår bra. Jag hoppas att hon alltid ska orka göra det bästa av situationen och låta det bära eller brista.
För ganska många år sedan kom en person in i mitt liv. En liten person. Både till ålder och plats i världen. Även jag var väldigt ung. Långt ifrån stark och med mycket i min egen ryggsäck blev den här personen ändå en så självklar del att försöka, om än inte bära, i alla fall lyfta. Många år har gått och jag har sett den här personen gå från liten till stor. Både till ålder och plats i världen.
Åren fortsätter gå och jag må försvinna ur denna persons värld, men jag kommer alltid att bära med mig detta. Jag tänker på denna person nu och då och jag hoppas att hon mår bra. Jag hoppas att hon alltid ska orka göra det bästa av situationen och låta det bära eller brista.
SkrivPuff: Om att rätta till.
Det är lätt att säga nej när man en gång trampat snett
Stänga ner och stänga till
Tänka att man aldrig mer vill
Inte känna, bara stå still
Så vad gör man när man hamnar ur balans
Vågar man ge det en chans
När hjärtat bjuder upp till dans
Som sveper och virvlar så vackert och nätt
Ja, ta ett steg, gör om, gör rätt.
SkrivPuff: Om svamp.
Jag gillar P4 Extra med Lotta Bromé. Programmet tar ofta upp aktuella händelser och nyheter i världen. Till skillnad från en vanlig nyhetssändning diskuteras världslägen, stora som små, och man har tid att själva reflektera och tycka och tänka lite. Sedan har Lotta en bra radioröst också.
Häromdagen ringde Lotta upp en kvinna från, ja, jag kommer inte riktigt ihåg, men någonstans i de svenska skogarna. Denna kvinna var en flitig svampplockerska. Hon brukar promenera ut från sitt hus och plocka svamp i närliggande skogar tillsammans med hunden. En dag bestämde sig kvinnan för att utforska nya områden, så hon tog bilen en bit bort. Nu är jag ingen svampplockerska själv, men jag kan tänka mig in i situationen där kvinnan blev så ivrig av alla de skatter hon såg så att hon glömde bort både tid och rum. Vips, var hon nästan lite vilse och det började skymma.
Kvinnan tänkte att det var väl dags att hitta tillbaka till bilen, så hon började traska med påsar fulla med svamp. Och vips, satt hon fast i ett kärr. Ända ner till midjan sjönk hon. Dramatiska ögonblick följde och hunden blev nervös och ängslig. Som tur var slutade denna historia lyckligt och några timmar senare kunde kvinnan värma sina fötter hemma vid brasan.
Svampen kom aldrig med hem. Tyvärr. Vem har ork att bära på svampar när man krigar sig ur ett kärr? Det var så klart lite tråkigt, med tanke på ansträngningen, men jag tänker att kvinnan i de svenska skogarna ändå var rätt lycklig att det var ett kärr hon trampade i och inte på en landmina. För då, vips, hade både hon och svampar varit stuvning. Bara sådär.
Häromdagen ringde Lotta upp en kvinna från, ja, jag kommer inte riktigt ihåg, men någonstans i de svenska skogarna. Denna kvinna var en flitig svampplockerska. Hon brukar promenera ut från sitt hus och plocka svamp i närliggande skogar tillsammans med hunden. En dag bestämde sig kvinnan för att utforska nya områden, så hon tog bilen en bit bort. Nu är jag ingen svampplockerska själv, men jag kan tänka mig in i situationen där kvinnan blev så ivrig av alla de skatter hon såg så att hon glömde bort både tid och rum. Vips, var hon nästan lite vilse och det började skymma.
Kvinnan tänkte att det var väl dags att hitta tillbaka till bilen, så hon började traska med påsar fulla med svamp. Och vips, satt hon fast i ett kärr. Ända ner till midjan sjönk hon. Dramatiska ögonblick följde och hunden blev nervös och ängslig. Som tur var slutade denna historia lyckligt och några timmar senare kunde kvinnan värma sina fötter hemma vid brasan.
Svampen kom aldrig med hem. Tyvärr. Vem har ork att bära på svampar när man krigar sig ur ett kärr? Det var så klart lite tråkigt, med tanke på ansträngningen, men jag tänker att kvinnan i de svenska skogarna ändå var rätt lycklig att det var ett kärr hon trampade i och inte på en landmina. För då, vips, hade både hon och svampar varit stuvning. Bara sådär.
SkrivPuff: Om att rymma.
Nu och då drabbas jag av små städ- och rensattacker. Feng Shui-attacker? Jag vet inte, jag. Men det hela går alltså ut på att bara rensa bort, i många fall även kasta bort, saker som jag inte tycker bör vara kvar i mitt hem. En del saker får helt enkelt inte plats. Ryms det inte så ryms det inte och då är det lika bra att hiva. Det här är egentligen aldrig riktigt fallet eftersom jag faktiskt har rätt gott om förvaring, men ibland kan det se bättre ut om prylar plockas bort. Även om de förvaras i lådor eller garderober som är stängda. Jag vet ju att de är där och tar plats.
Annat tycker jag känns onödigt att spara eftersom det bara står och samlar damm och mitt Bree-alterego gillar, som bekant för många, inte damm. Skillnaden jämfört med rensningsgrupp ett är väl att detta inte kan bortförklaras med att det inte ryms. Det fyller bara inte längre den funktion jag en gång tyckte att det fyllde.
Sedan finns det sådant som har ett så märkligt sentimentalt värde så jag blir bara lite knäpp i huvudet av att spara på det. När man väl har lyckats kasta gamla vanor, bryta mönster och prova nytt känns det onödigt att spara på sådant som påminner om det gamla. Du kanske ser det som att jag springer iväg från mitt förflutna, själv väljer jag att se det som att fokusera på det aktuella.
Bilder är för övrigt något som aldrig rensas bort och skulle jag vilja verklighetsfly till en annan tid tar jag mig bara en djupdykning i arkivet. Jag undrar förresten hur många bilder som ryms på min externa hårddisk.
Annat tycker jag känns onödigt att spara eftersom det bara står och samlar damm och mitt Bree-alterego gillar, som bekant för många, inte damm. Skillnaden jämfört med rensningsgrupp ett är väl att detta inte kan bortförklaras med att det inte ryms. Det fyller bara inte längre den funktion jag en gång tyckte att det fyllde.
Sedan finns det sådant som har ett så märkligt sentimentalt värde så jag blir bara lite knäpp i huvudet av att spara på det. När man väl har lyckats kasta gamla vanor, bryta mönster och prova nytt känns det onödigt att spara på sådant som påminner om det gamla. Du kanske ser det som att jag springer iväg från mitt förflutna, själv väljer jag att se det som att fokusera på det aktuella.
Bilder är för övrigt något som aldrig rensas bort och skulle jag vilja verklighetsfly till en annan tid tar jag mig bara en djupdykning i arkivet. Jag undrar förresten hur många bilder som ryms på min externa hårddisk.
SkrivPuff: Om ett bett.
Dags att börja bita i lite utmaningar. Och vips så hoppar hon fram, Fröken PÅ. P som i prestation. Å som i ångest. Hon vill flyga högt och tänka djupt. Sväva ut, men med kontroll. Och så tar hon, som så många gånger förr, ett alldeles för stort steg tillbaka. Och så ber hon en stilla bön (fast till vad vet hon inte riktigt, för troende är hon knappast) att hon återigen ska finna det lugn som själen hade den där sommaren för fem år sedan. Då det var värt att uppmärksamma att hennes bästis älskade is och att hon själv hade ett bett på foten. Längre än så kommer hon inte, Fröken PÅ.