Dagens hyllning.

Idag vill jag hylla min bror. Han är numera, sedan igår faktiskt, ingenjör och kan bygga sina egna glasögon. He tyck ja ä bra gjoort. Dessutom påstår han att han har namnsdag idag. Men jag vet inte jag, senast jag kollade hette han Jonnu.

image366

Hopp.

Det finns hopp om mänskligheten. En man som småskrattade lite, log vänligt och ursäktande sa att han såg min skugga men inte visste åt vilket håll han skulle gå, gav mig åter hopp om mänskligheten. Det är de där små sakerna som gör en människa till en bra människa. Sen finns det såklart alltid de där andra människorna, de som har fina kappor och vägrar lägga "nästa kund"-klossen på bandet. Men de får man ta med en klackspark. Människor likt den leende mannen, det är sådana man ska bry sig om. De är sådana som inger hopp. Om mänskligheten.
image365
Det här är också ett hopp. Fast ett helt annat typ av hopp.

Sol och träning.

Tack vädret. Ja, för imorse när jag gick ut genom porten kände jag mig faktiskt lite glad. Jag kan inte påstå att jag förstår mig på livet, men min träningsvärk talar om för mig att jag lever, vilket ju är bra i sig. Och vem förstår sig egentligen på livet? Jag börjar ana att det är själv poängen med allt. Att inte veta. Att inte förstå.

image364

Upp och ner. Hit och dit. Igår gjorde jag lite flickisar. Lite sol och träning. Det funkar rätt bra det.

Som medicin för själen.

Under påskhelgen vaknade jag varje morgon till en vacker vintersol. Väder, backar, utsikt och snödjup hade inte kunnat vara mycket bättre. Medicin för en något trasig själ, utan tvekan. Med ett par rosa vantar åkte jag ifrån mig själv. Både skoter och slalom. En skön känsla, för stunden. Det är liksom fridfullt med gnistrande snö, isande vindar och värmande sol. Medicin, helt enkelt.

image363

En Påskhälsning.

Bloggredaktionen må befinna sig långt ifrån glad, men en glad påsk önskas i alla fall till den handfull läsare som klickar in sig på sidan dagligen. Kycklingen (som det är tänkt att det ska föreställa) är ritad på egen hand och hoppas bringa lite gul glädje till denna äggens högtid. Redaktören själv åker ikväll till ett litet fjäll med 30-plusarna och Minipärlan och hoppas på att få lämna både hjärna och hjärta hemma i sängen. Så, vi låter kycklingen ta sista ordet;
image362

Jag telefonvägrar, så skit i att ringa mig.

Efter ett långt samtal mitt i natten stängde jag av mobilen. Det var en skön känsla. Slippa tankarna på om ett meddelande skulle eller inte skulle komma. Veta att jag inte skulle bli störd. Någon stackare ringde på min hemtelefon imorse, som om jag skulle svara där! Det har jag slutat med på heltid. Jag stänger nog av mobilen idag. Jag kommer ändå inte svara i den. Det finns ingen i världen jag vill prata med. Varför skulle jag? Jag har inget att säga.


Äntligen, Valio!

Idag skriver jag om substantiv (är namn på ting, till exempel boll och ring, för dig som glömt), njuter av att Valio äntligen gjort vaniljyoghurt i smaken äpple/kanel, lyssnar på The Kooks och utför lite andra blandade småhopp. Mest troligt ska jag ta mig ner till stadens kärna och besöka Åhléns. Vem är så dum att påstå att man inte kan köpa sig lite lycka? Det kan man visst.


Dottern Inget.

En moder: Hur är det nu?
En dotter: Jag vet inte.
En moder: Är du fortfarande lika ledsen?
En dotter: Jag är ingenting.

image361


Ibland är det bara trassligt.

Vad jag gör.

Jag städar maniskt.
Jag ser på Antikrundan.
Jag skriver på engelska.
Jag försöker lösa grammatikproblem.
Jag lyssnar på radiosporten eftersom de inte spelar någon musik.

Jag har fint folk omkring mig, eller långt ifrån mig, som visar fina sidor.

image360

Jag har blivit barn.

Jag har blivit ett barn igen. Min mamma måste säga åt mig att äta, annars gör jag det inte. Min mamma måste säga åt mig att klä på mig rätt kläder och tvätta mig, annars gör jag det inte. Min mamma måste säga åt mig att kliva upp och gå till skolan och jobbet, annars gör jag det inte.

Jag har blivit ett barn igen. Det är ju konstigt.

Jag som alltid säger att jag vill vara ett barn trivs inte alls. Jag har bara de dåliga barnsidorna.

image359

Inga kommentarer.

Min mobil åkte i golvet och har nu bara en halv display. Men det skiter jag i. Ett fotografi åkte i golvet och kvar var massor, massor med spillror av glas. Sånt som händer. Jag vill kasta hårda saker i golvet, precis som Pärlan. Det kan inte hjälpas. Jag har inga fler kommentarer. Så ni får läsa andra bloggar nu. Hej.

Dirrot.

Eftersom temat för fredagens festligheter var något i stil med "osmakligt" kommer här ett fruktansvärt osmakligt, men ack så underhållande (i alla fall för oss som var med) kollage med några godbitar. Det var posters på väggarna. Det var chokladbollar och sura s för de sötsugna. Det strömmade hits från svunna tider ur högtalarna.  Det dansades tills svetten rann och "får jag chans på dig"-lappar delades ut till höger och vänster. Det var Dirro, helt enkelt.
image358

Mellandirro.

Idag är det dags för det efterlängtade Mellanstadiediscot. Undertecknad kommer att vara iklädd en väldigt rosa topp med fransar och Musse Pigg-tryck. Håret formas såklart i en sicksackbena och små söta "bollar". På fötterna ser vi ett par lila skor med alldeles för tjock klack. Då undertecknad är matkommittén i egen hög person har det idag inhandlats ungefär ett kilo sura s och nu är det dags för chokladbollstillverkning.

Bollen är i rullning, so to speak...

Grå och hitta på.

image356

Till och med P. Swayze kan dö.

Det har väl inte undgått någon att allas vår älskade Patrick "Nobody puts baby in a corner" Swayze har fått cancer. Hemskheter. Så inte ens han är odödlig? Man kan lätt tro det. Jag vill lätt tro det. Att vissa har den egenskapen - odödlighet. Som en hyllning till killen med höfterna och till livet i allmänhet ägnas denna bloggdag åt filmvärldens kanske bästa slutscen.



Nej, inget kanske, det är filmvärldens bästa slutscen. Alla kategorier.

Hemma på min gata i stan.

Hemma på min gata i stan, där bor en kille som jag beundrar. Jag skulle gissa att han är cirka tio år gammal. Sedan snön föll förra veckan har han varit ute i princip varje dag. Det började med att han åkte skidor här på kullen utanför. Första åket var lite svajigt och han stupade ner i snön. Killen sprattlade lite med skidor och stavar, men kämpade sig upp. Några åk senare var han stabil och jag observerade inga fler fall.

Härom dagen bytte han skidorna mot en bräda. På samma sätt där började det med lite svajiga åk och näsan i snön, men igår kväll hade han verkligen fått kläm på brädåkningen också. Jag beundrar den här killen för att han är ute i friska luften kväll efter kväll och verkar vara en sann kämpe som inte ger upp.

Jag vill också vara som killen på kullen. Lekfull och en kämpe. Kullen, det är den ni ser på bilden.


image355

Dagens; WHAT?!

Visste du att imperfekt numera heter preteritum?! Jag är i ett mindre chocktillstånd och vet inte riktigt hur jag ska handskas med den här informationen. Uppenbarligen har jag inte läst grammatik på ett par sekel eller två och verkligen inte hängt med i svängarna. Mina frågor: När hände detta, vet alla om det och vem tog sig friheten att bara ändra så där?  

image353image354

Kvinnan som tyckte och Mannen som tipsade.

Hört på H&M härom dagen;

Kvinna: Men asså, ja tyck som int om när man se typ sjutton plagg som är samma, liksom massproducerade.
Min tanke: Varför är du då inne på H&M?



Hört på Stadsbiblioteket idag;

Man: Jag tycker faktiskt, med tanke på oss lite äldre, att ni borde ha läsglasögon vid varje dator.
Min tanke: Varför ska biblioteket stå för folks synfel?



Kvinnan tyckte och mannen tipsade. Själv undrar jag och konstaterar i alla fall att det är schyst att man faktiskt får tycka och tänka och tipsa precis som man vill.

Något nytt.

Mindre kaos trodde jag. Succé trodde min mamma. Eftersom min mamma besitter så mycket mer visdom än vad jag gör så valde jag att köra på hennes linje. Så, jag hoppade på något nytt som jag inte har någon aning om hur det kommer gå, eller hur jag ska göra. Jag ska i alla fall ge det en chans och försöka att vara positiv istället för livrädd. That's that.

För övrigt är jag fascinerad över människor som är människokännare. Det är rätt häftigt tycker jag. Hur kan någon som inte känner mig känna mig bättre än vad jag känner mig? Nåja, inte riktigt känna, men pricka av många rätt. Det är häftigt.

Imorgon väntar pluggning och lunchning. Så godnatt säger jag med visdomsorden "friskt vågat, hälften vunnet".


Löjligt liksom.

Nu är det på riktigt färdigt. Alla papper är borta från mitt skrivbord. Har fått mail av min handledare. Har fått veta det slutgiltiga betyget. Verket är skickat till tryckning. Och vet du, jag är löjligt jävla stolt över mig själv!


image350

"Tillslut" sticker i mina ögon.

Två saker som stör mig:

1. Folk som skriver "tillslut" när de egentligen menar "till slut". "När jag tillslut fick upp korken" verkar inte logiskt på något sätt. "Tillslut" menar att stänga, försluta något. "Till slut" är frasen man använder när något äntligen har skett.

2. Folk som använder sig av uttrycket "som sagt" vid helt fel tillfällen. För att få tillåtelse att använda detta uttryck måste man ha nämnt ämnet tidigare. Det förstår väl vem som helst? Detta är inte ett uttryck som kan användas löst och hejvilt hur som helst. "Jag har som sagt ätit glass idag." NEJ! Jag har inte sagt det förut. Det är alltså fel, fel, fel!

Det finns så många språkliga brister som jag stör mig på. Och det finns så många språkliga fel jag gör själv. För att jag gillar det. Att skriva så. Liks. Korta meningar is the shit. Kanske sticker min stil att skriva i ögonen på andra, men då går det väl jämnt upp då, för "tillslut" och "som sagt" sticker likt saltvatten i mina ögon.

Kasta hårda saker.

Jag: Titta vad bra det går att kasta en kudde när man är arg, precis som din mamma sa.
Pärlan: Men jag vill kasta hårda saker.
Jag: Varför då?
Pärlan: För att jag vill det.

Jag vill också kasta hårda saker när jag är ledsen och arg. Men det sa jag inte till Pärlan.

Vad Grey's har lärt mig.

Nu har vi, som nämnt tidigare, börjat kika Grey's. Vi gillar det. Och Grey's är inte bara underhållande, utan även informerande. Detta är bara ett axplock av vad jag lärt mig av denna fantastiska serie:

- Passion ger ork.
- En man kan ha en äggstock.
- Även så tjusiga män som McTjusig själv kan få minuspoäng.
- Men behöver inte nödvändigtvis dö om man sväljer sina nycklar.
- Sjukhus verkar inte så farliga ändå, det verkar vara en rätt bra plats. Denna känsla kan dock ha att göra med att jag inte känner sjukhuslukten (usch, den lukten).

Och vi har bara sett en säsong. Jag gillare. Verklighetsflykt som på samma sätt ger insikt är både underhållande och nyttigt. Jag är en drömmare. Helt klart.


image349

Det BÄSTA på länge.

Det här är det bästa, roligaste och absolut mysigaste jag har gjort på länge;

image348

Vi gjorde  varsin snöängel också. Jag och Pärlan.

Pump it up!

Igår pratade jag i telefon med en kvinna som lät som en telefonsvarare, alternativt flygvärdinna som går igenom säkerhetsdemonstrationen - spännande!

Igår ringde Pärlan, 3 år, mig och sjöng Gläns över sjö och strand - gulligt!

Igår satt jag i tvättstugan och väntade på att min tvätt skulle bli torr - inte okej!

Igår hade min bilgranne lämnat en lapp på vindrutan där det stod att jag alldeles för ofta parkerar för nära honom - sorry!

Idag tog jag en megalång sovmorgon och strosade sedan omkring på stan. B var förbi här nyss och fick sig en kopp kaffe och en bulle. Snart ska jag iväg till kidsen för snölek och tältning och sen blir det Mello. Såklart Jag älskar Mello. Se och lyssna bara. Pump up the volume!