Jag beställde väckning imorse som enligt löfte väckte mig, men sen somnade jag om ändå. Typiskt. När jag sedan vaknade, kvart över åtta i stället, möttes jag av snöstorm och då började jag tvivla på mitt val att sköta mina studier ordentligt. Men vadå, lite snö är väl inget för en norrlänning, så jag klev i alla fall upp och gick till UB. Helt ofrivilligt valde jag att sätta mig i IGLOO-avdelningen. Jag visste inte ens att det fanns en sådan avdelning. Där satt jag och frös i tre timmar och en halv och som en isbit mötte jag upp prego sis för lunch. Efter en lång lunch och ytterligare studier på Stadsbiblioteket gick jag hem. I ÖSREGN!

Blöt in i själen och särskilt om fötterna. Det är inte ens lite kul. Man vill liksom skrika i en kudde. Dagar som denna saknar jag Nice i september. Till och med backen upp till parkeringsplatsen. Kanske särskilt backen upp till parkeringsplatsen. Vi hade alltid så trevligt när vi traskade där.

Då är vi back in the game, så att säga. Med riktiga unistudier. Jag vet inte jag om sejouren i Nice kan räknas som en skoltermin, nog för att jag lärde mig mer under en termin där än vad jag någonsin har gjort här hemma, men det kändes liksom ändå inte riktigt på riktigt. Nu är det i alla fall på riktigt och i vanlig ordning är jag peppad så här i startgroparna. Trogen bloggläsare (och bara den som är student för den delen) bör veta hur mönstret ser ut under en termin. Det går liksom inte att undvika att slitas mellan hopp och förtvivlan, hur roligt det än är att lära sig saker.

Idag har jag suttit några timmar på Stadsbiblioteket. Först och främst skaffade jag mig ett lånekort, men jag fick det minsann inte förrän jag styrkt att jag är 18 år fyllda. Kära nån. Jag slog mig ner vid ett bord och hade just börjat känna harmoni när en man med fyra ICA-kassar och förmodligen ingen egen dusch slår sig ner framför mig. Njutbart. Han andades högt och stampade nervöst med foten. Fantastiskt. Ibland hostade han som en lungsjuk. Briljant. Sen hörde jag honom föra ett samtal på telefon och då tyckte jag lite synd om honom. Han har säkert ingen egen dusch. På rikt.

Pluggandet gick lite sisådär. Att ta ut svenska huvudsatser och bisatser är fortfarande en gåta för mig och jag blev alldeles snurrig i huvudet av den vilseledande texten. Däremot gick det alldeles utomordentligt bra att pyssla med italienska adjektiv och deras böjningar. Eccelente! Jag hade nog suttit kvar där än i denna stund om det inte var för att det var så kallt så jag hackade tänder och inte kunde röra mina fingrar.

Note to self: Ta Miche till biblioteket nästa gång! He ä int ba i Norrland han behövs.

Det blev sådana där väldigt välbekanta söndagsrutiner. Åt middag med mor och far, sen tog jag på mig träningskläder för att åka till hallen och coacha med Puff. Precis som back in the days. Åh, det var helt underbart roligt. Och småttingarna har gjort jättestora framsteg. Efter småttingträningen gick jag över till stora hallen. Det känns verkligen som hemma. Jag saknar det. Jag saknar Familjen. Och jag kände när jag stod där att det är så mycket som jag skulle vilja göra. Jag fick tusen tankar och idéer och hur mycket energi som helst. Om det vore fysiskt möjligt skulle jag ha delat mig själv i två och låtit en del stanna kvar här och bosätta mig i hallen. Så himla trevligt den delen hade haft det. Synd att det inte är fysiskt möjligt att göra så. Det enda jag kan glädja mig åt är att jag i alla fall hinner med en träning till. Jag peppar redan!

Piff och Puff. Verkligen back in the days med den gamla svarta trampen och bordet.

Igår hade vi en Day of Fun med shopping, lunch, fika, skvaller, världsproblemlösning, ofrivillig biltur och bio. Idag tog vi en promenad i världens vackraste skärgård. I love Norrland när det är så här vintrigt och fint.

E: Ska vi gå en sväng och sedan gå och fika?
M: Jag har inga pengar.
E: Men jag har.
M: Okej då.

En stunds tystnad.

M: Men.. Jag har en ful och stor fleece på mig.
E: HAHA! Är den färgglad?