Hur festligt är det inte när väderflickan avslutar sin presentation med:

Jag har tänkt lite på en sak. Det här med dialekten. Trogen läsare vet att jag är språknörd. Klart att jag älskar dialekter. Och ord och uttryck. Ord som tyken och knô måste man lära sig om man ska bo på västkusten. Och vissa uttryck bara slinker ur efter några månader här. "Ha det gott". Så sa jag aldrig innan jag flyttade till Göteborg. Dessutom säger folk som träffar mig för första gången att de inte hör att jag är från Norrland. Förutom när jag säger den här ramsan, ni vet "sju sjösjuka sjömän". He ä nog som dags å far hem snart. Hem ti gamm Ume så ja int glöm bort vars ja kom från.

Nu går jag all in på julpyntet. Det finns ingen idé att spara på krutet. Inte en vrå är tomtefri. Typ. Men hur mysigt är det inte då? Jag håller på att spricka av tomtelycka. Det är underbart. Bara underbart. Och tidigare pratade jag på Skype med världens finaste italienare i Brasilien. Finaste fina som gör mig så glad. Det var också ett underbart moment denna söndag. Håhåjaja. Jag ska mysa vidare och pynta lite till

Ingen puff idag! Jag snor gårdagens då.

Hurra! Nu får man verkligen börja jula på riktigt.

Jag kan tycka att det är trevligt när man tackar busschauffören eller spårvagnsföraren när han eller hon stannar och väntar när man kommer springandes för kung och fosterland i hopp om att hinna ombord. Ni vet, det är ofta någon som släntrar in lite sent. Ibland kanske du! Bussen har börjat rulla eller spårvagnen har signalerat att den är på väg. Men så kommer en eftersläntrare och ser lite uppgiven ut och fordonet stannar och dörrarna öppnas igen.

Jag vet att det inte står riktigt rätt till. Jag vet att det inte ska vara så. Och jag skäms lite grann för att det är som det är. Det är mitt fel. Förlåt för att jag bara ignorerar er. Ni som tar mig framåt varje dag. Ni som ger mig en grund att stå på. Ni som gör det möjligt för mig att göra allt jag gör! Förlåt för att jag inte ger er den ömhet och kärlek ni skulle behöva. Förlåt för att jag tvingade er att dansa i karaktärsskor i tre timmar häromdagen.

Man blir automagiskt lycklig i själen när julen flyttar in i hemmet. Så är det bara. Just nu har jag även två levande tomtar på besök. En far och en bror på affärsresa. De är mest ute och ränner, men det var mysigt att äta frukost tillsammans i morse. Jag bara myser. Det nalkas juletider i världen. Det är snö i Göteborg. Och jag känner allmän lycka i livet.

Tidigare i höst hade DN en artikelserie om människor som trappat ner, eller helt valt att avstå från alkohol. Alla hade de sina anledningar. Två unga tjejer var nyfikna på om man kunde festa utan sprit. En äldre man hade insett att alkoholen tagit över hans liv. Och jag tror att det var någon ung idrottande kille med också. Jag minns inte helt säkert.

Ja, jag vet, jag är nostalgisk. Och ja, jag vet, det är mycket snack om de här Barnen. Men allt det ligger så varmt om hjärtat och det är så många fina minnen. Ett fint minne spelades upp som en liten film för mina ögon när jag funderade på en gruppering. Du som är eller har varit gymnast förstår säkert. Du som inte. Njae, kanske. Vad vet jag. Så här var det i alla fall.

Det händer så mycket briljanta grejer nu, va! Jag är frisk och kry igen (förutom dessa elaka slängar av äckelhuvudvärk som besöker mig alldeles för ofta) och kan träna. Happy days!  Jag julpyntar lite varje dag i mitt hem och det blir så mysigt så jag blir alldeles pirrig i magen av att kliva upp på morgonen. Happy days! Det nalkas hemfärd till Norrland och där ska jag bara gå omkring i tofflor och baka julgodis. Happy days! Sen väntar Italiens med en massa spännande grejer. Happy days! Och det tar inte slut för att året tar slut. När det nya året just börjat vankas familjeresa. Ja, som ni ser, happy days ända till januari månads slut.

Ännu en eftermiddag och kväll med värk i huvudet. I hjärnan. Jag mår illa. Jag blir så ledsen. Jag vill tossa omkring och stryka julgardiner och hänga upp. Läsa min bok och dricka lite glögg. Men det går inte. Tre motvilliga timmar på dansträning och nu säger huvudet verkligen ifrån. Usch, vilket handikapp det är när det blir så här. Snälla låt det vara över till imorgon. Det är inge roligt. God natt.

Jag öppnade lådan igår! Lådan som för övrigt tuffades ner med tåg i min mammas packning. Bara en mamma i världsklass kan nog förstå vikten av att få ner en sådan viktig låda, med vänner jag hängt ihop med sedan barnsben.

Googlar flygbiljetter och längtar med hela kroppen till att sitta på en julpyntad flygplats på väg söderut. Efter att ha varit norröver, så klart. Det kommer bli så mysiga mellandagar och en fin nyårsafton. Ja!

- Hi, my name is Malin.

Jag var helt ensam passagerare, hela resan hem till min hållplats. Det var bara jag, busschaffisen som pratade i sin mobiltelefon och speakerrösten som talade om vilka hållplatser vi närmade oss. Jag ville liksom säga åt speakerrösten att han kunde ta ledigt. Jag visste var jag skulle av. Men å andra sidan var det ju lite trevligt med hans sällskap. Busschaffisen var som nämnt inte särskilt sällskaplig. Han var upptagen med sin mobiltelefon. Dessutom läste jag på en skylt att man inte får prata med chaffisen under färd. Men är det okej att prata med honom om man inte är ombord på bussen? Kanske i en mobiltelefon?

Två gånger under vår färd tutade chaffisen, men jag lyckades aldrig riktigt förstå varför. Varför tutade han? Var det en tvångstanke? Såg han människor, fordon, djur som inte jag såg? Jag vet inte jag. När jag klev av, klev en man på. Kanske fick han också erfara ett tut eller två. Kanske visste han inte var han skulle av och var lyckligt lottad att jag inte bett speakerrösten att ta ledigt.

Det får vi aldrig veta. Det enda vi kan veta är att jag liksom hade en hel buss för mig själv hela vägen hem. Det var bara jag, chaffisen och speakerrösten. Och två tuuut, tuuut!

Igår avklarade jag gymnastikpass nummer åtta av åtta denna vecka. En av de bättre jobbveckorna. Det blir lite av en egoboost när saker och ting klaffar. För det första, den absolut direkta feedbacken från kidsen är minst sagt trevlig. Hur de går från att se lite rädda ut när pipan visslar första gången till att sedan vilja kramas och sitta i famn och hålla hand. Efter mindre än en timme!

Igår efter jobbä blev jag skjutsad i bil och avsläppt ganska nära min syster, så jag passade på att ringa och höra om det var någon hemma i deras hem. Man vet ju aldrig med de som flänger och far. Men tur hade jag just då och både Syster med Fästman och Troll var hemma. Och ännu mer tur hade jag att den kära svågern stod i köket med en älgstek i ugnen. Happy times in life! Jag köpte med mig en flarra glögg och lite Juleskum och så blev det en spontan mysmiddag så där en tisdag i tråknovember. Så festligt. Och inget slår familjen, så är det bara.

De säger att jag är ganska lik min farmor i mångt och mycket. Jag är den enda i syskonskaran som har hennes raka näsa till exempel. Farmor tillhörde verkligen inte den ironiska generationen, men hon fattade nog ändå grejen på något sätt. Hon var ofta lite fiffig så där. Vi skrattade åt samma saker. Och samma temperament som hon hade för jag vidare i släkten. För det mesta väldigt lugnt, vänligt och lite tillbakadraget, men så säger det ibland pang bom och det kommer fram en riktigt elak liten sida. Jag har många gånger fått höra "om blickar kunde döda punkt punkt punkt" och precis så kunde det blixtra till i min farmors mörka ögon ibland. Jag har förresten gröna ögon, så där är jag bara lik på mamma. Däremot har jag fått farmors leder och hennes värk. Missbildade fötter och kallt blod (men varmt hjärta, som farfar brukade säga).

Min fröken hade en magisk pipa från Wales. Den var vit och hängde runt hennes hals. Hon visslade i den när det var dags att komma in från rasten. Jag visste nog inte riktigt vad Wales var för något, men man förstod ju att det var ett magiskt ställe.

Du gör mig modig.

Jag pysslar. Det kommer förmodligen ta hela dagen lång. För det ska bli strålande och inte bara lagom. Ganska trevlig syssla. Att pyssla.

Tillbaka till skolgården. Rasten! Som trogen läsare nu vet var jag ett fan av skolan. Jag gillade att lära mig och tyckte att lektionerna var roliga. Men det är klart, det var också festligt när fröken sa att vi skulle packa ihop och det var dags för rast. Vi lekte alltid så himla mycket på rasten.

Kroppen svarar inte på något. Är trött och hängig och illamående. Det gör mig arg. Riktigt förbannad faktiskt. Jag kan bli på så otroligt dåligt humör. Min syster skrev just under det konstaterandet. Och allt jag vill är att gå och träna. För att kicka igång med endorfiner och bli glad. Men det går inte. Jag orkar inte. Och jag blir bara på sämre och sämre humör. Ni har hört talas om sådana där spiraler?

Det var länge sedan jag var en bitch. Riktigt röt ifrån och var brutalt ärlig. För det ska ni veta, att det kan jag vara. Men jag försöker bespara mina medmänniskor. Hålla käft och tycka att det inte känns värt att ödsla tid på idioti. Någon stans har väl alla rätt till att tycka sitt. Ja, det tycker jag. Och dessutom tycker jag att det är trevligast att vara trevlig och inte vara en bitch. Trots att jag inte känner något för de som irriterar mig. Jag tänker väl lite karma, kanske. Men jag har en gräns. Och när den gränsen är nådd vill jag bara explodera och ösa ur.

Som ett åskväder på öppet hav. Kulingvarning och kraftig nederbörd. För att inte tala om blixtar. Och på detta öppna hav, på denna gungande skuta finns inga livbåtar, inga flytvästar, inga livbojar. Det är bara att hålla i sig hårt, hårt. Sluta ögonen och hoppas att stormen ska passera. Att havet ska mojna.

Det var röd dag på Italiens förra måndagen, så det shoppingcentrum vi hade tänkt strosa omkring i var stängt. Stängt var däremot inte IKEA. Det var så himla öppet och det var helt, heeelt galet. I'm tellin' ya'! Så mycket folk. En period hamnade vi motströms. Ni vet, man vill ju gärna kunna gå och kik som man vill. Det tog dock inte länge innan vi var på rätt bana igen. Lek inte med ödet.

Det är sant det där med kreativiteten, att den aldrig tar slut, utan snarare expanderar alltjämt. "Kreativitet är inte en förbrukningsvara, ju mer du använder den desto mer av den får du". De orden skickade en lärare med mig när jag slutade årskurs nio. En annan sa för övrigt "Åh, fyfan vad du sjöng bra. Så himla bra. Jag bara måste få ge dig en kram." Och det fick han och så kramades vi, jag och Larsa.  Ja, anyway. Kreativiteten var det ja.

Vi springer så fort vi bara orkar för att kunna hinna med. Hepp! Det där ska vi ha! Hepp, hepp! Nu gäller detta! Fixa, skaffa, styra upp. Det är vad som gäller. Det är rätt. Det är riktigt. Och vi gör det bara. Jamen vi göreba. Vilken lycka i själen. Vilken lycka i livet. Vi är på så rätt spår. Det ser vi på myrorna som bär samma barr åt samma håll som vi.

Okej, det snöar. Jag kan inte hålla mig. Jag bara måste lyssna på JULMUSIK!

Det här låter jättekonstigt, men det är faktiskt jättesant. Tror jag. Jag låg i och för sig i bastuhög feber när detta utspelade sig, men det kändes väldigt verkligt. Det var så att jag låg i min säng, mitt i natten. Sov gjorde jag väl knappast. Jag låg mer och vände på den kokheta steken under de nattliga timmarna. Kanske hade jag slumrat lite, för jag minns att jag ryckte till tvärt och blev alert. Det var ett väldans liv utanför mitt fönster.

En god kvinna klarar sig själv. Men äh. Det börjar kännas gammalt. Och osant. För det måste finnas något att klara av för att klara av något och det måste finnas något att ta hand om för att kunna ta hand om något. Och något platt och transparent kan väl knappast räknas. För det är ungefär där det landar när man inser att glöden är borta. Det brinner ingen låga för en sån där hobby. Det lyser ingen lampa för idogt arbete. Det är nästan beckmörkt.

Jag är människa igen. Det kändes otippat att jag faktiskt skulle bli det. Men denna morgon var första morgonen jag vaknade och faktiskt kände mig frisk. Och det håller i sig. Men rephelgen med Baletten är förbi utan att jag kunde ta ett enda steg. Och föräldrarna och Pärlorna har packat ihop och åkt tillbaka norrut utan att jag hunnit vara med dem så mycket som jag velat. Nu är det bara tomt och ensamt här. Det enda som finns kvar är otaliga pappersflygplan och hemmagjorda pengar.

Det gäller att ta vara på den millisekund då det i alla fall känns okej. Jag köpte lite medicin för att göra mig sällskap. Festligt. Annars inte så mycket nytt. Sjukdomen goes on. Grattis till mig.

Usch och fy och nej och åh. Jag är så himla besviken. Så besviken! Jag hade sett fram emot en bra vecka. Fulladdade batterier efter en fin helg. Var riktigt träningssugen. Var faktiskt intresserad av att höra alla redovisningar i onsdags. Vill leka och kunna hänga med i Pärlornas tempo. Ja, dom är här och hälsar på nu. Hur ofta händer det liksom?! Vill kunna dansa helgen lång och nöta och repa tills fötterna bara vill dö av trötthet.

Kan tyvärr inte komma med svar på gårdagens fråga. Jag kokar fortfarande. Och har ingen medicin. Typ Coca Cola eller clementiner skulle nog hjälpa. Bad hamstern ta en tur till affären, men fick ingen respons. Det kanske funkar med lite äggröra.

Vad hände med immunförsvaret? Vem sa att det fick gå? Vem tar hand om en då, när man bor ensam och är stor och så?