Tillbaka efter helgen. Ciao!

Vad fiffigt det var att gå i grundskolan. Man fick göra så mycket roligt. Spela instrument och sjunga i kör till exempel. Vi hade en exemplarisk musiklärare. Vi kan kalla honom Göran Dubbelve. För ja, det var ju det han hette. Göran Dubbelve var briljant. Han hade hår på händerna och höll guran jättehögt upp när han spelade. Nästan så att axlarna var i höjd med öronen. Han hade lite lång lugg och bangade alltid med håret till sitt ivriga pianospel. Just detta hörde kanske inte till hans styrkor, men Göran Dubbelve inspirerade och har nog lämnat spår hos oss alla. I alla fall hos systrarna B.

I kväll ses vi igen. Jag och min bättre hälft. Eller nej, lika bra hälft skulle jag nog ändå säga. Det håller inte om någon ska vara bättre än någon annan. Förutom om det är jag själv då. Denna min hälft får erfara, mer än någon annan, hur otroligt tävlingsinriktad jag faktiskt är. Ibland inser jag att det nog är lite av en sjukdom och försöker tagga ner. Men ganska ofta börjar jag också resonera ologiskt och förklara varför det faktiskt är viktigt att jag får visa att jag är bäst. Att jag får prestera och uppnå resultat. Det kan inte vara lätt att ha att göra med någon som jag. Jag är lyckligt lottad att han står ut. Och han är lyckligt lottad att jag står ut. Och vi är lyckligt lottade att vi står ut. För det undrar många hur vi gör, men vi förstår knappt frågan.

Förresten! Angående plikttrogen. Innehåller inte det ordet kanske världens konstigaste konsonantkluster? K + T + T + R. Jag menar, hallå?!

Nordsteds definierar plikt som "(känsla av) inre tvång eller drivkraft av moraliskt slag som leder en till önskvärt handlande, trots att detta kan vara i strid med de egna intressena; ibl. mera med tanke på själva handlandet".

Jag var ett av de barnen som älskade att gå i skolan. Jag var nog inte lika mycket sommarbarn då som nu. När luften blev lite svalare och löven i de Norrländska skogarna (allt är inte barr!) skiftade färg blev jag pirrig i magen och lycklig i själen. Jag fick välja mitt eget bokpapper att slå in de lånade böckerna med och fick också nya pennor och ett och annat suddigum. Somliga år doftade de jordgubb. Andra år var de formade som hjärtan. Pennfack kom in i bilden kring årskurs fyra, skulle jag tro.

Man kanske inte kan tro det, för någon examinationsuppgift skrivs inte direkt, men kreativiteten bara sprudlar! Jag skulle kunna skriva natten lång om ungefär allt som finns i världen. Ungefär.

Oj, käraste värld. Jag måste sitta och ta igen mig ett litet, litet tag innan jag fortsätter med annan aktivitet, det vill säga duscha och skriva examinationsuppgift. Jag är så träningstrött så jag kanske kräks. Och det är så skönt så jag kanske skriker av lycka!

Jag och min Bästis undrar ibland vad det är för fel på alla idioter. Finns det något tråkigare än platta människor? Ni vet, sådana som man ser och så är det liksom bara det. Eller sådana man pratar med som säger att "det är jättebra" eller "nej, det tycker jag inte om" och så är det inte mer. Men varför? Jag undrar alltid varför. Kan hända att jag är lite lätt varförskadad efter den varförgillande gymnasieutbildningen jag gick samt flertalet terminer som språkstudent på uni, men jag kan bara inte nöja mig utan att fråga varför.

"Skriv om ett frö." Det går inte att skriva om ett frö. Det går inte att skriva om ett frö. Allt är frön. Hela jag är ett enda stort frö. Kan man säga. Jag tänker i frön. Jag planterar frön. Jag odlar frön. Jag tar hand om och vårdar frön. Jag skördar frön. Jag äter upp vissa frön och andra låter jag bara svaja för vinden.

Idag tog jag sovmorgon till åtta. Bara för att jag tyckte att det kändes som att det var det enda rätta där jag låg i min sköna säng. Ändå somnade jag långt före elva igår. Sömnen är min bästa vän. Och nu försöker jag tänka ut vad som är prio att läsa. Och vad som är mest tidseffektivt. Helst skulle jag bara vilja läsa skönlitteratur. Jag har så många böcker som ligger och väntar på mig. Läs mig, läs mig! Jag tänker att det får vänta lite och bli världens skönaste jullov. Jag längtar till jullov och nu bara för att jag bestämt mig för att ta ett långt sådant tror jag lite grann att det redan är det.

Hur kommer det sig att man ibland knappt orkar stå på sina egna ben, men att axla någon annans börda går utav bara farten? Jag vet inte jag, men jag tror att det är för att mitt hjärta ibland hittar dem som det slår lite extra för och då blir det bottenlöst och kan inte släppa taget.

Okej, jag säger det, jag bara säger det. Jag längtar till JULEN! Det snöar på diverse håll i landet och här och där ploppar det upp julstuff. Jag kan inte hålla tillbaka. Jag längtar! Det är något som ligger i min natur. Och jag kollar hemresor och bestämmer mig för att spendera många lediga juldagar i bästa huset i skärgården i norr. Det är bara att hålla ut, hålla ut, hålla ut. Och däremellan händer ju faktiskt lite kul också.

Nätkursen jag läser behandlar nu organisation och kön och även så kallad mångfald. Ännu en gång ska jag reflektera över detta. Och jag tycker fortfarande att man ska komma ihåg att varken män eller kvinnor är homogena grupper, men inser så klart att det är naivt att tro att vi kan sluta kategorisera. Och män och kvinnor är ju olika. Eller? Vad är föreställning och vad är fakta? (Vad är fakta förresten?) Ponera att ett experiment utförs där utfallet blir så att män gör si och kvinnor gör så. Är det då för att män respektive kvinnor rent biologiskt är programmerade på olika sätt eller är det för att den samtida kulturen har förväntningar och djupt rotade föreställningar som påverkar resultatet? Jag vet inte. Jag bara undrar.

Alla som någon gång trott att jag skulle sitta och vara helt upphetsad över att läsa statistik på turkiska hemsidor räcker upp en hand! Någon? Ingen? Nej, jag tänkte väl det. Men idag hände det faktiskt. Det var helt magiskt. Låt mig guida er genom denna märkliga information.

Jag gillar P4 Extra med Lotta Bromé. Programmet tar ofta upp aktuella händelser och nyheter i världen. Till skillnad från en vanlig nyhetssändning diskuteras världslägen, stora som små, och man har tid att själva reflektera och tycka och tänka lite. Sedan har Lotta en bra radioröst också.

Igår när jag i princip sprang och slängde ihop mat, bytte från en jobbtröja till en annan och packade upp och ner väskor kände jag, motsägelsefullt nog, ingen stress, bara lugn. Kontrollerad stress, eller hastighet kanske man ska kalla det, is the best. En lång dag med gymnasiemässa och vidare allmän barnlek tog ut sin rätt och efter middag och sista raderna i DN slog jag mig ner i soffan för att verkligen titta på TV. Det, ska jag säga, händer ändå väldigt sällan. Jag tänker ofta att jag ska titta på TV, men hoppar för det mesta upp och ner för jag kommer på att jag måste diska något, plocka med något, läsa något, måla naglar eller något annat. Men igår försökte jag varva ner och kollade helhjärtat på DH. Första gången på.. ett år?

Idag befinner jag mig på Svenska Mässan. All day long ungefär. I alla fall tills nästa jobb tar vid. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta, så jag förväntar mig ingenting. Ska passa på att promenera iväg nu medan det är uppehåll. Adjö. Trevlig Tisdag. Ciao.

Ibland tänker jag att jag föddes alldeles för sent. Tänk att få leva i en tid då allt till synes var mycket enklare (tack på förhand, kära besserwisser, jag vet att enklare förr-i-tiden-föreställning exkluderar sådant som pest och annat mörker och så gör även jag i mina drömmars värld). Tänk att få leva i en värld där Kina inte led av vattenbrist, där naturens mångfald inte var hotad och där fiskarna i Mälaren inte bar på cancerframkallande gift.

Jag brukar aldrig hinna läsa hela DN på morgonen. Lite tar jag alltid med mig till läggdags. Det är mysigt också. Igår hade jag sparat DN Resor. Temat var vintersemester och det var med stor längtan i bröstet jag läste om lugnet i Riksgränsen. Jag började längta efter jul och snö. Och jag fick verkligen, verkligen hemlängtan. Det är väl inte så konstigt att något så vackert som snö gör att mina tankar till hemmet går, precis som i den där visan som var min farfars favorit.

Måndag morgon och allt jag hör är ljudet av diskmaskinen, vinden som viner där ute, tangentsmatter och mina egna tankar. Jag har sovit i en renbäddad säng. Nyduschad. Bortduschad förkylningskänsla. Somnade i harmoni mitt i boken jag läste. Drömde varma drömmar, men om vad vet jag inte riktigt. Vaknade och det var mitt-i-natten-mörkt, men jag klev upp ändå. Valde att spara på elektricitet, så tände ljus överallt. Frukost, DN, diska, bädda, plocka lite, flytta fram till dagens datum på magnetkalendern, ansiktsmask, klädval. Idag har jag på mig min "skrivarklänning". Ja, jag blir alltid lite "skrivig" när jag har den på mig.

Nu och då drabbas jag av små städ- och rensattacker. Feng Shui-attacker? Jag vet inte, jag. Men det hela går alltså ut på att bara rensa bort, i många fall även kasta bort, saker som jag inte tycker bör vara kvar i mitt hem. En del saker får helt enkelt inte plats. Ryms det inte så ryms det inte och då är det lika bra att hiva. Det här är egentligen aldrig riktigt fallet eftersom jag faktiskt har rätt gott om förvaring, men ibland kan det se bättre ut om prylar plockas bort. Även om de förvaras i lådor eller garderober som är stängda. Jag vet ju att de är där och tar plats.

Sökes: Hjälp. Tänkte lite snitsigt lägga in inlägg från Nice-vistelsen i en egen kategori, mest för min egen skull. Går det inte att göra på annat sätt än att gå in på varje enskilt inlägg och ändra kategori? Och varför blev ett inlägg nu helt plötsligt ändrat så att det ser ut som att det publicerats idag? Jag fattar inte. Hjälp.

Dags att börja bita i lite utmaningar. Och vips så hoppar hon fram, Fröken PÅ. P som i prestation. Å som i ångest. Hon vill flyga högt och tänka djupt. Sväva ut, men med kontroll. Och så tar hon, som så många gånger förr, ett alldeles för stort steg tillbaka. Och så ber hon en stilla bön (fast till vad vet hon inte riktigt, för troende är hon knappast) att hon återigen ska finna det lugn som själen hade den där sommaren för fem år sedan. Då det var värt att uppmärksamma att hennes bästis älskade is och att hon själv hade ett bett på foten. Längre än så kommer hon inte, Fröken PÅ.

Det här kanske känns tjatigt för er där hemma (ja, Norrland är för alltid och alltid hemma) som har snöoväder, men här på västkusten är det ännu en jättevacker höstdag! Jag som trott att hösten i Göteborg bara är regn och blåst. Javisst, vi må ha årets muppigaste månad, november, att vänta med allt sådant, men hittills har hösten i västern varit fin. All cred till det. Se, jag försöker göra mig vän med västis.

Ja, jag tycker faktiskt jättesynd om mig själv i dag. Det är ännu en strålande vacker höstdag på västkusten. Jag var nyss ute och slängde soporna och kände att luften var så där härligt frisk. Men jag har så ont i kroppen att jag nästan sitter och gråter. Har vaknat, sovit, vaknat, sovit med feberfrossa och mardrömmar under de nattliga timmarna. När klockan ringde hade jag så ont i kroppen så jag knappt orkade vända på mig och ta upp telefonen för att meddela frånvaro från grupparbete. Och så håller det på. Och jag känner mig minst och ensammast i världen.

God natt då. Tur vi har Skype i alla fall. Men i sjukdomstillstånd skulle man vilja ställa lite högre krav än en cyberkramochpuss. Varför blir man så ynklig när man blir sjuk?

Man kan tro att världen ska stanna när man känner sig sjuk. Att man ska kunna sova nästan hela dagen och så gör det inget. Men riktigt så är det ju tyvärr inte. Jag har sovit från och till hela dagen, men världen har snurrat på ändå och jag har prick lika många videoföreläsningar att se, lika mycket kurslitteratur att läsa och lika mycket reserach till ett projektarbete att göra som innan jag vaknade denna morgon med eld i min hals. Typiskt, kan man tycka. Men det får jag väl ta igen på något vis.

Märta Tikkanen om den stora passionen: "Man har träffat sin apelsinhalva och då är det klippt." Jag håller med, Märta. Jag håller med. Vem kan motstå en apelsinhalva som matchar?

En godare morgon kan man ha. Inte för att klaga, men jag har sovit lite som en kratta med typ en eld eller något i halsen. Inte harmoniskt. Vaknade av ett tipptappande någonstans och till slut blev jag så nyfiken så jag var tvungen att kliva upp och se vad det var. Det var vattenkranen i badrummet som droppade. Den mörklila badrumsmattan hade färgat den vackra vattenpölen så det såg ut som att det skett ett makabert mord i mitt lilla badrum.

För några veckor sedan var jag hos en studievägledare. Han var trevlig och samtalet var givande, men saker och ting känns ändå inte glasklart. Han sa som alla andra "men lärare då?" och jag svarade som vanligt "njaaee". Sedan tyckte han att det lät som att jag ville forska. Njaaee. Men jag tror att jag börjar bli redo att lämna studentlivet. Det känns som om jag slösar bort varje minut i livet med att gå omkring och undra vad jag ska bli när jag blir stor. Fast jag vet lite grann. Kanske. Eller typ i alla fall. Låt mig skriva, skriva, skriva ute i vida världen bland spännande människor.

"Jag har någon slags hatkärlek till folk. Folk i allmänhet. Mhm. Jag avskyr stora folkmassor. Mycket folk omkring mig. Som är ivägen. Går för sakta. Cyklar på fel sida. Säger idiotiska saker. Samtidigt älskar jag att titta på folk."

Bara ont och ont i huvudet och illamående som en liten bonus. Jag kastar in handduken i dag. Kära nån, hoppas morgondagen inte också blir så här. Då börjar jag gråta jättemycket.

Det är vackert på västkusten i dag. Riktigt vackert faktiskt. Klar och härlig luft. Sol och sprakande färger. Men jag mår som en påse skräp. Väcktes av huvudvärk och på den vägen är det. Jag har gjort en snabbvisit på uni och nu ska jag bara ligga under täcket tills det är dags att jobba. Synd på så dålig status en så fin dag.

Rakt på sak. Det är helt enkelt inte tänkt att alla dagar ska gå till världshistorien. Helt ofattbart hur oproduktiv jag var från halv sju till halv ett och sedan var jag på den, mest troligt, sämsta föreläsning jag varit på i livet. Dagens i särklass viktigaste anteckning: "Sport är ungefär synonymt med idrott", hört på Handelshögskolan i Göteborg. Helt ärligt, var det ett skämt? Det är ju inte alla gånger man fattar den här Göteborgshumorn.

Nu har de åkt tillbaka upp till Norrland, de två söta tomtarna. Men snart kommer de tillbaka igen. Det är mysigt att ha dem här. Fast nästa gång vill jag att vi diskuterar vidare kring lagindelning i "På Spåret". Halva grejen går ut på att viska med sina medspelare och de här två hör ju inte vad man säger! Pax hörapparat. Tack för i veckan och trevlig resa. Vi ses snart igen världens bästa isä och ätiti! puss

Jag har plockat fram den gamla A-truppenpärmen och alla andra pärmar fulla med gymnastikinspiration. Är inkallad på gymnastikuppdrag till ett annat "Academy" än mina två vanliga. Jag tackar inte direkt nej till att ha gymnastik. Jag saknar, saknar, saknar. Och hamnade lite tvärt i arkivet. Så många fina minnen. Exempelvis hösttermin 2006. När A-truppen var C-truppen och så sjukt söta. Fint. Nu måste jag planera vidare.

Lördag morgon med två små tomtar. En mor och en far som tossar omkring och kivas lite i mitt hem. De är så söta. Jag hade gärna varit med dem dagen lång, men nu väntar annat. Pappa ville också gå på sittning. Han tyckte det lät spännande. Ja, varsågod, men jag tror att uniformsjackan är lite liten i storleken. Så det blir nog jag som går ändå.

Även i dag har jag haft den stora lyckan i livet att få lyssna på denna fantastiska föreläsare som redan utfört två underverk (alltså, om hon ändå skulle få läsa detta, vilken egotripp!). Jag blev så upprymd och full av tankar och idéer så jag gick hem från Handels i rekordfart.

Obs! Killen på bilden har ingenting med köp av kvinnors underliv att göra. Det bara råkade sig så att denna bild på Ralle passade in så bra. Och vem vet egentligen vad som försiggick i den pittoreska lilla franska byggnaden bakom Ralles rygg?

Det är helt otroligt. För någon vecka sedan var jag på en föreläsning med en föreläsare som för första gången i livet lyckades få mig intresserad av genusforskning. I dag hände något liknande. Samma föreläsare lyckades få mig att fatta en massa siffror och statistik. Jag höll mig vaken, på hugget, hängde med och tittade inte på klockan en enda gång. Vilken briljant människa. Kan hon föreläsa för mig varje dag?!

Häromdagen huserade mamma och syster i mitt hem när jag själv inte var hemma. De lagade mat och hade diskat undan så fint efter sig. UA, utan anmärkning, som en lärare brukade skriva (fast vilken lärare var det egentligen?!). När de hade ställt in disk i diskmaskinen hade de liksom gjort det "från andra hållet". Korgen var till höger och tallrikarna till vänster. Det kändes förvirrande, men jag tänkte i alla fall att jag skulle ge det ett försök. Helt ärligt, det var faktiskt jättesvårt att få någon slags ordning på det hela. Ingen kritik, bara ett rent konstaterande att så var det.

Alltså, det här med kollektivtrafik, borde inte det vara en vetenskap? Kollektivtrafikvetenskap. Det är ju ett fenomen som heter duga. Det finns så mycket att fundera kring gällande kollektivtrafik så jag vet knappt var jag ska börja. Men jag börjar ändå. Och jag börjar med det här med att sitta bredvid en helt främmande människa mellan flera hållplatser och knappt veta hur människan ser ut!

Tårar som inte gråts blir till is i hjärtat, säger de. I dag tror jag även att de har blivit till värk i huvudet. Jag har svalt och svalt hela dagen. Lite is i hjärta och mage behöver jag. Dåliga (lång ramsa) dagar kommer, men det bästa är att dåliga dagar också går. I morgon blir i dag i går och så går tiden. Och jag har accepterat denna berg-och-dalbana som kallas livet, ungefär som Ronan K sjöng en gång i tiden. Och jag åker med. Det tar minst en dag att komma på banan igen och det är bara så det är. Basta. Tänkte vara vaken ett litet tag till, denna skitmåndag, innan jag går och lägger mig och laddar ur och om för en trevlig tisdag. Min mamma kommer faktiskt hit i morgon. Det blir fint, tycker jag.

Tack livet för underbara dagar. I dag vill jag inte göra så mycket. Jag vill typ äta choklad hela dagen och inte tänka. För så känns det sådana här dagar och jag blir aldrig riktigt van, trots att jag är rutinerad. Men så har vi valt att göra det och så gör vi det. Om och om igen, för det är så jävla värt det.