Vissa saker är bara sådär trivsamma. Det går liksom inte att sätta fingret på det. Det spelar ingen roll hur slitsamt och jobbigt och krävande det är. Det är ändå likt syre. Gör att jag kan andas. Trots att det ibland nästan kväver mig. Men i slutändan är det ändå alltid mitt syre. Jag kan inte riktigt förklara för någon som står utanför. Men utan mitt syre kan jag helt enkelt inte andas. Vem kan det? Och hur kan det vara så jävla tillfredsställande att stå och snurra och snurra och lyfta och trycka? Ja, det är oklart. Det är liksom en kombo av en massa bra.