Emma & Malin's Day Of Fun!
Trevlig eller glad eller god Valborg! Själv började jag min sista dag i april med en ganska rejäl försovning. Det är lite oklart varför jag dragit på mig det beteendet att inte lyckas vakna på morgonen, men så är fallet i alla fall. Nåväl, det enda jag sov bort var planerad städtid. Till mötet med min kanadensiska lärare var jag i tid. Mötet, som jag fruktat, gick ganska bra. Tror jag. Jag gick i alla fall därifrån med gott mod. Modet, och humöret, är fortfarande på topp för nu ska jag iväg och träffa världens bästa Emma. Idag blir det en klassisk Emma and Malin's Day Of Fun!
Emma&Malin. Kombinerad Inflyttningsfest/Valborgsfest 2006. För det minns vi ju.
Happy Whale Castle!
(jag ska ju bli översättare)
(jag ska ju bli översättare)
Emma&Malin. Kombinerad Inflyttningsfest/Valborgsfest 2006. För det minns vi ju.
En dag i april.
Gott folk. Det är vår i luften. Det är något jag personligen stödjer. Minsann. Något jag också står helt bakom är Waynes kaffekoppar. De är verkligen monsterstora. Till och med de som heter "liten". Och kaffet är gott. Har man trevligt sällskap blir ju hela kaffestunden dessutom trevlig. Det är något som värderas högt, kan jag tycka. Kaffestunder. Detta är helt klart något som har utvecklats under mina tre år på uni. Hur som. Efter kaffet åt jag lunch på min balkong. Också något som faller mig i smaken. Dansade mig iväg på TT-träning och kände mig lycklig i själen över att få träna. Känner mig även otroligt nöjd att håret höll sig på plats precis hela träningen. Det är ett angenämt, men stort och störande, problem jag har. The hair. Jisses, det måste verkligen kapas.
Nu tänker jag att det kanske är ett bad som står på schemat. För i de små tjugo nere på västkusten finns inget badkar, så det är lika bra att bada på nu när resuserna ändå finns. Sen tänker jag mig lite bakning bara för att jag är full av energi.
Så hur summerar vi då? Jag gillar kaffe. Mycket hårspray är receptet för en hållbar frisyr. Badkar is the shit. Typ.
Nu tänker jag att det kanske är ett bad som står på schemat. För i de små tjugo nere på västkusten finns inget badkar, så det är lika bra att bada på nu när resuserna ändå finns. Sen tänker jag mig lite bakning bara för att jag är full av energi.
Så hur summerar vi då? Jag gillar kaffe. Mycket hårspray är receptet för en hållbar frisyr. Badkar is the shit. Typ.
En solig dag är det lätt att känna att det leker.
Solen skiner och jag skäms lite grann över att jag nyligen skickade in världens sämsta första utkast och dessutom alldeles för sent. Det känns inte okej någon stans. Men om hundra år, och säkert mindre, kommer det inte vara någon som bryr sig om det så jag väljer att släppa det. Har viss tendens till nackspärr efter en mycket underlig sovställning, men det väljer jag att inte heller bry mig om. I stället känner jag att jag gillar min nya klänning och att solsken gör dagen väldigt angenäm. Visserligen sitter jag för tillfället i en iskall studiesal på UB, men snart blir det förhoppningsvis lite kaffe och det kommer sitta fint känner jag.
"Morgondag, du lär mig snart att glömma, annars ta din sol och dra nån annan stans!"
"Morgondag, du lär mig snart att glömma, annars ta din sol och dra nån annan stans!"
Det är ugglan som talar igen. Ho, ho.
Det är ett synnerligen märkligt beteende det här med att vara vaken på natten. Eller det är det kanske inte längre eftersom det är regel och inte undantag. För vaken sitter jag, som vanligt. Mina hjärna verkar bara vilja spela mig små spratt och fokus hittar jag inte. Jag kommer måste knåpa ihop någon slags bra bortförklaring, så klart på franska, till varför jag inte skickat in något läsbart tre dagar innan mötet (som är på torsdag). För att jag trodde att det var nästa vecka? Ja, det kanske skulle funka. Vilken usel student och människa jag är. Å andra sidan så har jag aldrig i hela mitt liv missat en deadline. Näe, inte duktiga Bree. Men vi alla vet ju att Bree är ute på vift ibland. Den här veckan verkar hon vara det. Den enda som flugit in i boet är nattugglan.
Hmm. Nog om det. Efter att ha lyssnat på Chess hela vägen hem från träning vill jag bara påminna allt gott folk om att inte lämna några dörrar på glänt. "Var och en är sin lyckas smed, den som är för dum trampas ned." God natt?
Hmm. Nog om det. Efter att ha lyssnat på Chess hela vägen hem från träning vill jag bara påminna allt gott folk om att inte lämna några dörrar på glänt. "Var och en är sin lyckas smed, den som är för dum trampas ned." God natt?
Barnen som räddar vraket.
När det verkligen behövs, då visar de att de vill. De är allt bra de där barnen. Jag mådde verkligen illa av nervositet när jag klev in i hallen och T tyckte jag såg ut som jag brukar göra under en tävlingsdag (det vill säga som ett vrak). Men så levererade de allt de hade att leverera och det kändes skönt. När de visar att de vill spelar det mindre roll hur det ser ut. Det är en viss skillnad som är svår att förklara. Men en mamma känner sina barn och ser på dem när de kämpar. Det gjorde de idag. Skönt. Där föll i alla fall en sten från axlarna. Jag kände mig mindre vrakig när jag lämnade hallen.
Den rastlöshet som nu kryper i kroppen är min egen träningsabstinens. Antibiotikakuren är över, men värken består. Det känns inte riktigt okej, tycker jag, så jag har bestämt mig för att även värken är officiellt över. Slut, stopp, finito. Imorgon ska jag träna och det ser jag fram emot. Fram till dess ska jag väl plågas med lite magont över den här uppsatsen som varit på tapeten i dagarna. Damn it.
Ja, ungefär så brukar det se ut under tävling. Ett vrak.
Lagom eller monstermycket stress?
Jag är usel, usel, usel som inte lyckats skriva något idag. Jo, lite, men inte tillräckligt. Och snart tar timmarna slut. Egentligen har de redan tagit slut. De tog slut igår faktiskt, men jag tänkte att jag kanske skulle kunna smyglåna några timmar idag. Och det gick som sagt uselt. Nu måste jag iväg på träning och där försvinner ytterligare ett par timmar. Nu så här de sista träningarna känner jag mig så nervös så det är knappast avslappnande att komma dit. Mer stressande.
FYRA pass kvar innan avresa till Ängelholm. Hur ska vi få ihop allt? Jag kan ju inte få brudarna att köra. Det måste de göra själva. Ojoj. Det knyter sig i magen. Jag måste nog lära mig att jag inte kan få andra att vilja så mycket som jag vill. Alla har väl sin egen gräns antar jag. Personligen är jag gränslös när det kommer till gymnastiken. Det bevisade jag väl under senaste kursen då jag var den enda deltagaren som tänkte att det lika gärna kan vara jag som är tränare till nästa stora elitgymnast. Man ska sikta högt. Alltid. Det känns som att kvällens träning är facit på hur det kommer att gå på tävlingen. Pepp? Eller opepp?
Vi ser väl...
FYRA pass kvar innan avresa till Ängelholm. Hur ska vi få ihop allt? Jag kan ju inte få brudarna att köra. Det måste de göra själva. Ojoj. Det knyter sig i magen. Jag måste nog lära mig att jag inte kan få andra att vilja så mycket som jag vill. Alla har väl sin egen gräns antar jag. Personligen är jag gränslös när det kommer till gymnastiken. Det bevisade jag väl under senaste kursen då jag var den enda deltagaren som tänkte att det lika gärna kan vara jag som är tränare till nästa stora elitgymnast. Man ska sikta högt. Alltid. Det känns som att kvällens träning är facit på hur det kommer att gå på tävlingen. Pepp? Eller opepp?
Vi ser väl...
På tal om aktiviteter.
Helt plötsligt blev jag hemskt sugen på att dansa. Bara dansa, dansa, dansa så där så tid och rum försvinner. Det är en av mina favoritsysselsättningar i världen. Imorgon är det faktiskt dansträning med TT. Då ska jag lämna tid och rum för en stund. Nu har jag verkligen inte tid att dansa, men jag är riktigt sugen.
Olika aktiviteter för olika väderlekar.
Det är ganska lätt hänt att ta sovmorgon när det regnar. Det blir liksom en naturlig reaktion att inta sängposition igen när vädret gett sig tillkänna bakom rullgardinen. And so I did. Vilket kan tyckas ganska puckat då jag har en massa att göra idag. Lite lagom stress brukar dock för det mesta bara vara bra. Fast ännu bättre är det så klart att bara ligga på en gräsmatta, under en varm sol, i goda vänners sällskap.
Med Carlsberg ner i graven?
Jag sitter ihopkurad i ett rött bås på UB och försöker skriva uppsats. Än så länge är jag mest i stadiet att slå upp en massa ord som jag inte förstår. För det känns viktigt att förstå vad jag ska skriva om. Min hittills enda slutsats är att franskans motsvarighet till 'öl' och 'likkista' är samma ord: 'bière'. Är inte det lite intressant? Jag skulle nog hellre skriva om just precis det, men tyvärr måste uppsatsen vara kopplad till litteratur. Om jag någon gång mot alla odds skulle få för mig att skriva en c-uppsats i franska (ain't gonna happen!) så skulle nog 'bière' få bli mitt ämne.
Skål!
Det går åt rätt håll. Västerut.
Miljöombyte. Det var precis vad som behövdes. Nu har jag hittat det igen. Med råge känns det som. I fredags skrev jag antagningsprov i fyra timmar och slet mitt hår för att de franska texterna var så svåra och för att det givetvis bara dök upp svenska ord som jag aldrig sett, hört eller sagt i hela mitt liv. Helt ärligt så där så skulle jag vilja påstå att jag floppade, men något spännande hände i min hjärna när jag satte tänderna i den första engelska texten. Jag fick något av en aha-upplevelse och blev så där peppad så jag började le för mig själv. Det är verkligen det där jag vill göra. Så himla kul ju! Fin upplevelse.
Efter det långa antagningsprovet delade jag och Gabriella på en flaska vin och pratade om livet för att dagen därpå möta upp Lovisa. Vår reunion var ett faktum och så även vårt shoppingsug. Det blev en helt fantastisk dag. Och den blev knappast sämre när Bästa helt plötsligt ringer och säger att jag blivit med lägenhet. To good to be true. Men det var sant. Då kände jag att I love life och det är helt klart på väg i rätt riktning.
Denna söndag spenderar jag gladeligen tre timmar på Arlanda. Jag gillar faktiskt Arlanda. Jag hänger med Internet och läser franska skvallertidningar. I min hjärna planerar jag även kvällens träning och förutspår att vissa av döttrarna kommer bli nöjda när jag meddelar veckans mission. Höhö, som man brukar säga. På återseende!
Efter det långa antagningsprovet delade jag och Gabriella på en flaska vin och pratade om livet för att dagen därpå möta upp Lovisa. Vår reunion var ett faktum och så även vårt shoppingsug. Det blev en helt fantastisk dag. Och den blev knappast sämre när Bästa helt plötsligt ringer och säger att jag blivit med lägenhet. To good to be true. Men det var sant. Då kände jag att I love life och det är helt klart på väg i rätt riktning.
Denna söndag spenderar jag gladeligen tre timmar på Arlanda. Jag gillar faktiskt Arlanda. Jag hänger med Internet och läser franska skvallertidningar. I min hjärna planerar jag även kvällens träning och förutspår att vissa av döttrarna kommer bli nöjda när jag meddelar veckans mission. Höhö, som man brukar säga. På återseende!
Briljans.
Internets, och då tänker jag kanske för tillfället mest på facebokens, mest briljanta idé är att man kan få sig själv på bättre humör genom att vila ögonen på ickefula människor. Mer än bara i tanken, för ibland behöver man hjälp att minnas. Tack för det, Internet. Ska jag förresten kanske dra med Gabriella på Prinsjakt? Här händer det ju inget.
Vilket skämt.
Poppis!
Populärt att säga till ett gäng tonårstjejer att det är träning som vanligt på Valborgsmässoafton? Njae, inte direkt. Nu blev det dock inte så och tur var väl det. Förlorade nog tillräckligt mycket i popularitet då det klargjordes att sovplatserna på tåget kommer att bestämmas av mamma. Det är inte lätt att vara ensamstående med 17 tonårsdöttrar. Nej, man kan knappast räkna med att vara populär.
Möte med den nya hemstaden.
Visst är livet bra finurligt ibland? Idag är första dagen som mitt ben inte värker konstant. Det känns bra. Givetvis valde dock huvudet att framkalla någon slags migränliknande huvudvärk. Fantastiskt. Spontant känner jag att en massage skulle vara på sin plats.
Anywho. Imorgon åker jag ut och flyger igen. Jag ska besöka min hemstad to be. Det känns spännande. Jag känner att jag kommer kika på staden med andra ögon. Kanske om jag har tur bakom solglasögon. Att jag ska sitta i fem timmar och skriva för brinnande livet för vad som gäller min framtida framtid känns för tillfället sekundärt. Primärt är utan tvekan mötet med två underbara vänner. Åh, det ska bli så fint att få ses tillsammans igen. Det är inte en dag för tidigt för uppdatering och det kommer väldigt välbehövligt.
Det finns ett Vännercitat för varje tillfälle.
"No I don't know what I'm gonna do with her. So your husband leaves you and then burns down the house. The world does not stop!" Näe, precis. Världen stannar faktiskt inte. Aldrig. Inte för att jag har varken exman eller ett hus i ruiner, men kontentan är ju densamma. Världen stannar inte, så det är bara att köra igång hjärnan igen. Jag skulle vilja blåsa ur den med en högtryckstvätt och sen bara mata på med nytt. Precis så som jag hade gjort alldeles, alldeles nyss. Det kanske kommer med lite snabbt miljöombyte över helgen.
Kurragömma.
Jag har tappat det. Jag har helt totalt tappat det. Och när jag tappar det brukar jag fara och träna. Går det nu?! NEJ! Vad gör man då? Leker kurragömma? Näe, fy F vad det här var onödigt. Otroligt onödigt. Suck och en massa annat sånt.
Vårt störiga familjedrag.
Detta är inte direkt nya rön. Detta är något som varit känt länge inom min klan. Det är en egenskap som jag kan hitta i generationer äldre än mina egna föräldrars och det är en egenskap som är allmänt störig. Jag och mina familjemedlemmar har nämligen en något dubbelsidig inställning när det kommer till att vara sjuk.
Samtliga verkar ha en relativt hög smärttröskel så för det första tar det ofta rätt lång tid innan någon ens erkänner att det är någon typ av sjukdom inblandad. De friska och krya i skaran är alltid väldigt måna om att den sjuke ska bli frisk genom att vila och göra allt sånt som man ska göra för att bli frisk. Fint. Ja. Problemet är dock att den som ändå gått med på att erkänna sig lite okry alltid är så sjukt envis. Störigt envis. Vill helst resa med blödande magsår. Träna med lunginflammation. Flytta möbler med ryggskott. Whatever. Kort och gott göra sådant som man verkligen inte ska göra. Så till den milda grad att det alltid uppstår mindre, eller större, dispyter mellan frisk och ofrisk.
Ett sjukt störigt sjukbeteende helt enkelt. Och ingen verkar lära sig något av att vara på de båda sidorna. Envisheten är alltid densamma och alltid lika störande.
Samtliga verkar ha en relativt hög smärttröskel så för det första tar det ofta rätt lång tid innan någon ens erkänner att det är någon typ av sjukdom inblandad. De friska och krya i skaran är alltid väldigt måna om att den sjuke ska bli frisk genom att vila och göra allt sånt som man ska göra för att bli frisk. Fint. Ja. Problemet är dock att den som ändå gått med på att erkänna sig lite okry alltid är så sjukt envis. Störigt envis. Vill helst resa med blödande magsår. Träna med lunginflammation. Flytta möbler med ryggskott. Whatever. Kort och gott göra sådant som man verkligen inte ska göra. Så till den milda grad att det alltid uppstår mindre, eller större, dispyter mellan frisk och ofrisk.
Ett sjukt störigt sjukbeteende helt enkelt. Och ingen verkar lära sig något av att vara på de båda sidorna. Envisheten är alltid densamma och alltid lika störande.
Ett argt inlägg om sjukdom.
Nä nu är det inte många tankehappyplace som kan få mig på bra humör. Jag är fly förbannad. Uppenbarligen helt i onödan sa läkare ett åt mig att jag skulle ringa läkare två idag, medan läkare två sa att antibiotikan inte börjar verka förrän efter tre dagar och bad mig ligga ner med benet i högläge och vänta på bättre tider. I princip. Och vad glad jag blev när han kläckte ur sig "Du har inte varit nere vid Medelhavet va? Då kan det bli jobbigt." Spot on! Vi kör väl på när vi ändå är igång.
Detta är ju ett skämt. Jag känner mig som en hypokondriker och skäms ögonen ur mig varje gång jag besöker en läkare. Och inte känner jag något förtroende för sjukvården heller. Det bara tycks och tros och tänks. Jag tror inte på något förrän det bevisas för mig, svart på vitt.
Jag är förbanand. Kort och gott. Italiens, du vackra, är det ditt fel?
Detta är ju ett skämt. Jag känner mig som en hypokondriker och skäms ögonen ur mig varje gång jag besöker en läkare. Och inte känner jag något förtroende för sjukvården heller. Det bara tycks och tros och tänks. Jag tror inte på något förrän det bevisas för mig, svart på vitt.
Jag är förbanand. Kort och gott. Italiens, du vackra, är det ditt fel?
Säg hej till Grandma.
Av helt och fullt legitima skäl råder det ett visst kaos i vårt kära lilla hem. Något som knappast råder bot på min sinnesstämning. Jag hoppas ha ork att städa och greja lite grann idag, för jag blir på fullaste allvar galen av att bara ligga ner. Jag får kanske höra domen snart, för nu ska jag iväg och utnyttja mitt nyinskaffade frikort!
Jadu, det är så mycket grandma så man vet inte vart man ska ta vägen. Det gäller att hitta ett happyplace i tanken helt enkelt. Och jag har ett par stycken. Några fina moments som piggar upp.
Jadu, det är så mycket grandma så man vet inte vart man ska ta vägen. Det gäller att hitta ett happyplace i tanken helt enkelt. Och jag har ett par stycken. Några fina moments som piggar upp.
Vi skulle bara till Finland, men så kom ett isberg.
Vad hände? Den trevliga fredagen flöt på i så fin takt och en liten del av Larret träffades för en kryssning till Finland. Stämningen var god, vi försökte lösa diverse världsproblem och hade det allmänt trevligt när undertecknad helt plötsligt tycktes ha krockat med ett isberg. Aj! Det kom en bula på smalbenet från ingenstans och den stannade där hela kvällen. Jag följde med mitt crew ut och dansade ändå för akuten står ju kvar, tänkte jag, och vem vet om bulan kanske skulle försvinna. Den försvann inte. Akuten är ett hell hole, en plats för lätt dödsångest. Fy för det.
Och fy för att jag igår låg hemma med ett infekterat ben och ledvärk i stället för att vara ute och njuta av livet. Hej grandma! Jag brukar tycka att jag har hyfsat hög smärttröskel, men nu är gränsen minsann passerad och jag är mest förbannad över att det gör så ont så jag blir invalid. Att åka iväg på träning och försöka peppa upp tjejerna nu känns som ett helt omöjligt projekt, men vad gör man. Har man ett uppdrag så fullföljer man det.
Anyway. Grandma haltar vidare och ska i alla fall försöka med lite alvedon mot smärtan. Heja livet! Kul att min kropp väljer att börja lägg av redan vid tjugotvå.
Och fy för att jag igår låg hemma med ett infekterat ben och ledvärk i stället för att vara ute och njuta av livet. Hej grandma! Jag brukar tycka att jag har hyfsat hög smärttröskel, men nu är gränsen minsann passerad och jag är mest förbannad över att det gör så ont så jag blir invalid. Att åka iväg på träning och försöka peppa upp tjejerna nu känns som ett helt omöjligt projekt, men vad gör man. Har man ett uppdrag så fullföljer man det.
Anyway. Grandma haltar vidare och ska i alla fall försöka med lite alvedon mot smärtan. Heja livet! Kul att min kropp väljer att börja lägg av redan vid tjugotvå.
Säg hej till Canazei.
Fredag! Men det vet väl alla redan? Idag står det bara festliga aktiviteter på schemat. Festligt, kan tyckas. Och det är det ju också. Men min kropp är i ofas och det hänger ett konstant illamående över mig. Började dagen med två huvudvärkstabletter och jag vet inte om det var de eller träningen som gjorde det, men huvudvärken var i alla fall borta när jag var färdigtränad. Skönt för huvudet, men kroppen mår fortfarande illa. Trist för mig. Fast vad göra?
Om man hemskt gärna vill så kan man se solen och tro att den kommer att titta fram helt och hållet lagom till festkommitténs balkonghäng i eftermiddag. Man måste vilja ganska mycket. Så länge kan man säga hej till solen på bilden som lyste över Canazei. Ps. Det är samma sol, för det finns bara en.
Om man hemskt gärna vill så kan man se solen och tro att den kommer att titta fram helt och hållet lagom till festkommitténs balkonghäng i eftermiddag. Man måste vilja ganska mycket. Så länge kan man säga hej till solen på bilden som lyste över Canazei. Ps. Det är samma sol, för det finns bara en.
Konstigheter är vad det heter.
Det har varit en konstig dag idag. Jag skrev en tenta som förmodligen gick vägen. Brydde mig inte om att jag egentligen är perfektionist och kände mig nöjd trots att jag blandade ihop detaljer både här och där. Sen kom jag hem och hade absolut inget akut att ta itu med. När hände det sist? Jag yrade omkring lite i min lägenhet och sedan somnade jag. Så djupt så att jag mådde illa när jag vaknade. Utförde operation kasta julgran och drack lite kaffe för att piggna till. Fick lite skäll av Roomie för att jag är en mes. Friståendetränade med TT och fastän jag var helt värdelös och tung i kroppen var det roligt. Bara sällskapet är ju alltid trevligt tycker jag. Spontanhandlade på MAXI utan lista, något som aldrig brukar sluta särskilt bra. Det mest utflippade var väl gröna äpplen i stället för sedvanliga röda. Bildgooglade Supernatural, Popstars andra alster, och kiknade av skratt.
Var det så konstigt? Jag vet inte. Men det kändes konstigt. Och lite meningslöst, vilket gör mig lite rastlös. Och jag får svårt att sova. Det är konstigt hur den där balansen aldrig riktigt lyckas infinna sig. Mellan mycket och lite. Men det bästa med konstiga dagar är att de följs av en natt som i sin tur följs av en helt ny dag som har all potential i världen. Och det tycker jag är bra. Imorgon har jag en attgöralista att pricka av. Det hör också till bra-sidan.
Oh mon Dieu. Je suis une pomme.
Var det så konstigt? Jag vet inte. Men det kändes konstigt. Och lite meningslöst, vilket gör mig lite rastlös. Och jag får svårt att sova. Det är konstigt hur den där balansen aldrig riktigt lyckas infinna sig. Mellan mycket och lite. Men det bästa med konstiga dagar är att de följs av en natt som i sin tur följs av en helt ny dag som har all potential i världen. Och det tycker jag är bra. Imorgon har jag en attgöralista att pricka av. Det hör också till bra-sidan.
God natt.
Oh mon Dieu. Je suis une pomme.
Frågorna jag har just nu.
Fråga 1: Varför får jag alltid panik och prestationsångest inför tenta?
Fråga 2: Vad gör polis och ambulans på kvarteret?
Hur ska vi få ihop det här?
Vi har pluggat hela dagen. Och då menar jag HELA dagen, så lång som dagen har varit hittills idag. Knappa halvtimmen lunch var det längsta avbrottet, annars har vi suttit nergrävda i franska språkets snåriga och komplexa historia. Intressant, men mastigt. Jag borde laga middag nu, men har ingen riktig ork. Kan hända att det blir havregrynsgröt. Snart dags för träning med brudarna och jag hoppas på bra fart för att få rensa hjärnan lite, fastän jag för tillfället är trött och mår illa. Lite lätt stressad. Och lite lätt chockad över att ha upptäckt att skrivtiden är 9-14. Mon Dieu! Det är verkligen en monstertenta. Ge mig kraft, tack.
Jag skulle kunna tänka mig en kväll med ett glas vin och lite skön musik. Kan det vara en bra pluggtaktik måntro? Jag tänker avslappnade nerver och ett försök till att bara låta allt sjunka in. För det måste sjunka in, annars sjunker jag. Som en sten. Det vill vi inte. Det känns viktigt att hålla sig flytande. Som Venedigs.
Jag skulle kunna tänka mig en kväll med ett glas vin och lite skön musik. Kan det vara en bra pluggtaktik måntro? Jag tänker avslappnade nerver och ett försök till att bara låta allt sjunka in. För det måste sjunka in, annars sjunker jag. Som en sten. Det vill vi inte. Det känns viktigt att hålla sig flytande. Som Venedigs.
Som en tok.
Jag tokpluggar. För det är tokmycket att lära sig till på onsdag. Knappast jättepyttelite. Mer tokjättemycket. Men det är nästintill tokintressant. Och jag börjar bli toktrött. Sova, sova, sova snart?
Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag.
Det är en vacker dag idag. Annat kan man inte säga. Det är också en allmänt bra dag. Har hunnit med en morgonpromenad med Lainen, hemmabrunch med Roomie, effektivt och intensivt språkhistoriaplugg (och fika!) med Jessica och bodypump med mig själv och ett gäng andra träningsvilliga själar som jag inte känner. Resten av kvällen ska jag pluggapluggaplugga och lyssna lite på innebandy i bakgrunden (om jag lyckas hitta kanalen). Jag håller så klart tummarna för IKSU till SM-final.
Ja, fin dag. Rätt roligt plugg också, fastän jag egentligen vill vandra omkring i solen med trevligt sällskap en dag som denna. Kanske hålla handen. Men det går inte, för jag har tenta på onsdag och inga händer till övers. Jag behöver dem båda för att skriva och bläddra.
Malcesine är som gjort för att vandra omkring. Handihand. Som Okänd 1 och Okänd 2.
Ja, fin dag. Rätt roligt plugg också, fastän jag egentligen vill vandra omkring i solen med trevligt sällskap en dag som denna. Kanske hålla handen. Men det går inte, för jag har tenta på onsdag och inga händer till övers. Jag behöver dem båda för att skriva och bläddra.
Malcesine är som gjort för att vandra omkring. Handihand. Som Okänd 1 och Okänd 2.
Lite sten vid en sjö på Italiens.
På Venedigs.
Det finns makalöst vackra ställen på denna jord. På Venedigs till exempel. Där är det vackert ska jag säga dig. Så vackert så man nästan vill börja gråta. Så vackert så man kan gå omkring en hel dag och inte riktigt bry sig om att man har gått vilse. Tummen upp för Venezia!
Pling plong!
Min far skrattade när han kom och skulle hämta upp mig imorse och jag var i full färd att skicka in min uppsats, som för den intresserade blev så dålig så jag skäms riktigt ordentligt. Men det rör mig inte i ryggen för tillfället, för nu är jag i full färd att dra till alperna! Bonjourno Italia. Eller, jag vet inte. Det är faktiskt franska jag läser. Men till Italien ska vi. Bästa och jag.
Som man kanske kan förstå blev det inte så många sömntimmar inatt och jag var duktigt trött när jag sjönk ner i min flygplansstol. Somnade när skylten för säkerhetsbälten tändes och sedan, cirka 55 minuter senare, hördes ett "pling plong" och skylten släcktes. Bra timing. Nu sitter jag och väntar på mitt resesällskap och vi ska möta upp ingenjören för lite lunch innan vi drar vidare mot Canazei, hej, hej.
Arrivederci vänner. Vi ses om en vecka!
Som man kanske kan förstå blev det inte så många sömntimmar inatt och jag var duktigt trött när jag sjönk ner i min flygplansstol. Somnade när skylten för säkerhetsbälten tändes och sedan, cirka 55 minuter senare, hördes ett "pling plong" och skylten släcktes. Bra timing. Nu sitter jag och väntar på mitt resesällskap och vi ska möta upp ingenjören för lite lunch innan vi drar vidare mot Canazei, hej, hej.
Arrivederci vänner. Vi ses om en vecka!
Det är ju ändå lite mysigt med nattbestyr.
Det var minsann länge sedan jag satt uppe så här mitt i natten och pysslade med uppsatsskrivning. Det är ju nästan lite mysigt. Nästan. Om det är så att man får sova ut morgonen efter, då kan det vara mysigt. Men så är ju väldigt sällan fallet. Det får inte sovas ut imorgon. Imorgon ska det resas och innan dess korrekturläsas och skickas mail. Jag har speedpackat, alltså packat jättejättefort, nu och upptäckt att mina täckbyxor befinner sig på annan ort. Typiskt. Det är dock ett problem som borde vara rätt lätt att lösa. Vad gäller uppsatsen får jag bara använda 32 ord till och nu känns det så klart svårt. Också typiskt. Men det var å andra sidan något jag redan hade tänkt på i början av skrivprocessen då jag snabbt tog beslutet att låta orden bara skrivas ner eftersom det är lättare att radera än att producera mera.
Jag tror jag ska försöka få klart mitt virrvarr på knackig franska om fransktalande belger innan jag går och lägger mig. Hurra för det. Och god natt till er som är klara med era nattbestyr.
Jag tror jag ska försöka få klart mitt virrvarr på knackig franska om fransktalande belger innan jag går och lägger mig. Hurra för det. Och god natt till er som är klara med era nattbestyr.
Psycho.
Jag skulle vilja välja att fokusera på det goda från kvällens tävling och säga att jag är grymt stolt över mina tjejer och sjukt nöjd över TT-insatsen. Men inte ens i förbifarten tänker jag ägna en rad åt den skamfläck som hägrar vid varje tillställning. Det är inte kul. Men jag är så glad att vi har varandra och att vi har kul tillsammans! De senaste månaderna har gympafamiljen växt sig större och större, utanför kärnans gränser, och det gillar jag. Mina barn undrade för övrigt vart deras pappa håller hus egentligen och jag lovade att jobba på det. Frågan är ju bara vem som är intresserad av en 22-årig mamma med trettiotalet barn? Nästan fyrtio tror jag till och med att det är! Det känns som att resten av kontaktannonsen måste vara riktigt bra för att någon ska nappa. Vad sägs om mästare i kladdkaksbakning?
Mästare i pluggning kan jag nog inte riktigt lägga till på listan, men med enbart 248 ord kvar att skriva så ser jag i alla fall ljuset i tunneln. När de är nerskrivna kanske jag ska unna mig en dusch. Och så ska jag packa, för imorgon blir det åka av!
Sa jag att vi dansar till Psycho? Man får lätt feeling.
Mästare i pluggning kan jag nog inte riktigt lägga till på listan, men med enbart 248 ord kvar att skriva så ser jag i alla fall ljuset i tunneln. När de är nerskrivna kanske jag ska unna mig en dusch. Och så ska jag packa, för imorgon blir det åka av!
Sa jag att vi dansar till Psycho? Man får lätt feeling.
Comebacken är nära.
Ja, nu är det nära. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle klä på mig tävlingsdräkten igen, men nu är comebacken ett faktum. TT gör sin tävlingsdebut om dryga två timmar. Sminket är lagt, dräkten är provad, håret är sprayat, jag är nervös. Precis som det ska vara. Dräkten känns lite mindre än vad jag minns den och jag undrar hur tävlingsnerverna ska bete sig efter tre år på banan. Det återstår att se. Håll nu tummarna för TT!
Skrivbordshäng en fredag i april.
Fredag morgon är min bästa stund på veckan. Bodybalance åttanollnoll till nionollnoll och sen några minuter i bastun. Det är makalöst bra och mjukar upp hela kroppen. Nu är jag redo för en dag vid skrivbordet. Måste dock börja med ett besök på firman och ett på banken. Sen är det jag och skrivbordet resten av dagen. Förutom uppsatsskrivande (på franska, I die!) så ska reseledaren styra upp Äholmsresan. Det blir spännande. Ikväll kommer Bästa. Med Chrillan-karavanen. Det skålar vi för.
Då-lig. Dålig.
Idag är jag på dåligt humör. Dåligt, dåligt, dåligt. Det stavas prestationsångest, kort och gott. Jag hatar att vara dålig. Det är inte kul. Idag är det ingen hatkärlek till franskan. Idag är det enbart hat. Och så kommer jag hem och har fått ett idiotiskt massmail av en idiotisk person. IDIOT! Om det blir en dålig träning ikväll kommer jag att bryta ihop. Jag tror dock inte det, för tjejerna har varit så duktiga på friståendeträningarna de senaste veckorna. De skapar och jag tittar på och tar beslut när de är oeniga. Inte ett så dåligt sätt att jobba på. Så visst, allt i världen är inte dåligt. Men allt för mycket. Idag i alla fall.
Då. Då. Då. Dåligt. Fast nu kom jag på att jag hoppade överslag igår. Det var tamefan inte dåligt. Det ska jag tänka på resten av dagen. Över, över, över.
Då. Då. Då. Dåligt. Fast nu kom jag på att jag hoppade överslag igår. Det var tamefan inte dåligt. Det ska jag tänka på resten av dagen. Över, över, över.
Över, bara över, överslag!
TT-träning kan verkligen liva upp livet. Idag var det trampett och pega på schemat. Undertecknad har inte hoppat trampett på säkert tre år och har alltid haft en hatkärlek till pega. Senaste tiden var det mest hat faktiskt. Jag frågade Verre ikväll hur förvånad hon skulle bli om jag hoppade. Väldigt, svarade hon, och påpekade att hon vet att jag ändå tycker det är kul. Och det är ju sant. När man väl hoppar är det så sjukt roligt. Jag fick ett infall. Pertan peppade. Övertalade. Jag hoppade. Överslag! Fy fan vad kul det var. Det ska jag leva på länge. Över, över, över, över.
Jag är ett skämt, men det är inte särskilt kul.
Idag är det första april och en dag för lur och skämt. Roligt, tycker vissa. Inte roligt, tycker andra. Personligen har jag en ganska o-rolig dag. Icke-rolig alltså. Inte orolig. Dagens enda skämt är jag själv. Jag kom just på att innan fredagen är slut ska jag ha skrivit en uppsats, gjort en grovplanering för en annan uppsats, bokat resan till Ängel och RM, beställt mat och logi till detta RM, skickat in ansökning till uni och så allt sånt där vanligt som hör vardagen till; planera träning, sova, äta, träna, diska, städa, packa, läsa, skriva, tänka.
Jag kvävs lite lätt och överväger fosterställning, men kommer nog i slutändan välja TT-träning och sen kanske även lite löpning på det. Ja, det var jag det. Dagens skämt. Inte så jättekul. Mer slitet.
Jag kvävs lite lätt och överväger fosterställning, men kommer nog i slutändan välja TT-träning och sen kanske även lite löpning på det. Ja, det var jag det. Dagens skämt. Inte så jättekul. Mer slitet.
Find a happy place.
Just nu skulle jag gärna sitta på min balkong med ett glas vin i handen. Solbränd. Med solglasögon. Med solljus. Utan något annat att göra än just dricka mitt vin. Det är just nu mitt happy place i hjärnan och jag tänker att bara jag tar mig igenom april och maj så kommer jag till slut att sitta där. Sista sommaren på balkongen. Med ett glas vin i handen. Det får fungera lite som en morot, för just nu undrar jag hur jag ska orka mig upp imorgon igen strax före sju. Hur jag ska orka anstränga hjärnan för att försöka förstå vart adverbialet ska placeras och varför grand-mère inte har ett e fastän det är feminint. Hur jag ska orka skriva en uppsats. Hur jag ska orka träna med TT och eventuellt även springa en stund. Hur jag ska orka ringa runt till SJ och diverse bussar. Hur ska jag orka?
Med en morot. En morot i form av ett glas vin på balkongen. Ett happy place helt enkelt. Dit hjärnan kan vandra när det börjar tändas skyltar med texten "overloaded" runtomkring på grabbarnas kontor. Skål för happy place. Och snart ska jag sova. Sov place är också bra. Mycket bra. Bonne nuit.
