Dis, quand reviendras tu?
Tänk vad mycket man kan få gjort före halv elva om man kliver upp halv sex! Ja, kära värld. Jag har hunnit träna, packa, renbädda, städa lite och promenera fram och tillbaka till uni. Nu ska jag dricka lite kaffe och se ett avsnitt Vänner. Sen är jag rätt redo att åka iväg. Lämna Göteborgs fula och äckliga snöslask. Stänga av mobilen och koppla bort omvärlden. Underbart. Hej så länge!
Dagens citat.
Leve Kungen!
Denna morgon i februari klev jag upp klockan sex efter fem timmar otroligt otrevligt sovande. Man kan ju tycka att när man sover så få timmar så kan man väl i alla fall få sova gott, men så var det inte. Verkligen inte. God var däremot min frukost. Så otroligt god. Vilken lycka att hitta ett hårdkokt ägg i kylen. Att ha lite dåligt minne är nästan som att bo tillsammans med någon som överraskar en med små trevligheter nu och då. Oj, sängen är redan bäddad! Nämen, det finns ju mjölk till kaffet! Åh, vad skönt att diskmaskinen är tömd!
Efter denna goda frukost, som givetvis bestod av mer än bara ett ynka ägg, gick jag på styrkeyoga. Det var väldigt bra. Instruktören var väldigt bra. Hon gick till och med runt och tryckte och petade lite. Fin start på dagen. Dit går jag tillbaka.
Dagen i övrigt kändes dock mest som slöseri med tid. Jag hade väl en tre, fyra frågor som jag fick svar på, men utöver det var det rätt menings. Jag hade hellre använt tiden till att läsa själv. Det var nästan så att dagens mest givande var diskussionen om Kungahuset. Hur gör Vickan om hon inte kan få barn? Kan någon kanske ge det lyckliga brudparet en liten unge i bröllopspresent? Är samtliga medlemmar i Kungafamiljen lobotomerade? Var Kungen himself verkligen en sådan festprisse som ung? Hur skulle man klara sig på prinsessdiet (det vill säga rosa mat och gräddbakelser)? Och varför har Silvia inte alltid klänning och krona utan ibland bara en tråkig dräkt?!
Ja, ni ser, givande. Jag har egentligen italienska om tio, men jag känner inte för att slösa mer tid idag. I stället för att lyssna på folk som frågar vad ett adjektiv är eller undrar om man verkligen måste veta hur ett reflexivt verb fungerar, så pluggar jag ikapp lite här hemma. Sen blir det maxfart med svensk grammatik. Italienska kan och ska jag liks insupa i helgen. Underbara tanke!
Det går bra nu, kompis det går bra nu.
Lite mer välmående blir man också när solen tittar fram. Jag har skrivit i tre timmar i sträck och ska nog ta en promenad för att fylla på med energi så jag orkar skriva och rita träda ända till nästa energitankning - dance dance! Det är viktigt det här med att tanka. Och ibland är ju saker och ting så roliga så att man känner sig helt tankad. Är det därifrån det uttrycket kommer? Att man fyller på kroppen med energi, det vill säga tankar sig själv, för att sedan kunna gå och gå och gå längre än om man bara hade haft halv tank?
Kära värld. Jag är språkförstörd. Men det är ju så himla roligt!
Happ, det är vad jag gör idag. Skriver, läser, skriver, läser och fyller på med energi mellan varven i form av luft, dagsljus och dans i trevligt sällskap.
Grönt te. Och nu är jag faktiskt trött.
Jag vill påminna Umeborna om en sak!
Men vad jag tänkte på mest under hela träningspasset och vad jag skulle vilja påminna alla Umebor om, är att Umeå har världens, utan tvekan, bästa idrottsanläggning. Jag saknar IKSU! 30 000 kvadratmeter träningslokaler. Alltid bra instruktörer. Bra utrustning. Massor, massor med kul att träna i princip när man vill och öppet nästan jämt. Världens bästa. Åh.
Och när vi ändå är inne lite på temat sakna och världsbästa så vill jag än en gång dela med mig av följande klipp. Dels för att det är så fantastiskt och dels för att det gör mig peppad. Ååå... TT!
Förresten, någon som känner till Någon?
Ett brev från en fågel.
Det jag såg var i alla fall en brödbit eller något annat ätbart som var fastsatt på en jättesmal pinne som stod rakt upp från marken. Jag tänkte att det kanske kunde vara någon som ville vara snäll mot fåglarna i trakten och ge dem lite föda. Det var en liten fågel som försökte äta av detta pinnbröd, men det gick inte så bra. Var skulle han sitta?! Inte på brödet, då skulle han inte kunna äta av det och pinnen var inte att tala om för den var alldeles för smal och dessutom lodrät.
Den (kanske) goda tanken gick inte hela vägen hem och fågeln såg faktiskt lite upprörd ut. Jag vet inte hur det gick sen. Kanske ringde han en vän. Kanske löste han problemet på något fiffigt sätt.
Obs! Det är inte fåglarna på bilderna som skrivit brevet. Dessa grabbar kallar sig Paul och Paul och är båda bördiga från Antibes.
Dansa?
Ishockeyfrisyr, frågetecken.
Hej, hej. Och heja Sverige och alla ishockeyfrisyrer! Fast, vart har de tagit vägen? De riktiga ishockeyfrisyrerna. Jag ser inte en enda. Trist.
Åh. Norrländska skärgården.
Det behövs morötter i vardagen.
Jag hade varken skidor eller Lain, så jag tog en promenad i stället. Det var skönt. Jag stannade upp och log mot solen ett tag. Ni vet, lite tantigt så där. När jag kom hem blev jag Bree. Laga köttbullar och städa hann jag med samtidigt som jag läste DN. Och sen toppade jag av dagen med Afro och det var lika roligt som vanligt.
Det börjar ta fart lite nu. Veckans kalender är full. Det gillas. Jag ska börja dansa. Det dubbelgillas. Det är bara fem dagar kvar till jag åker söderut. Det gillas mest av allt. Och nu ska jag äta morötter. Jag gillar morötter.
Och jag gillar den här bilden som Lainen tog då, under skidturen.
Fantastic Friday.
Vendredi fantastique! Fast det vet man ju inte riktigt än. Men nog tror jag att det blir en bra dag, nog. Bläddrat och även hunnit läsa DN under en lång och välsmakande frukost. Ska gå iväg till uni för att träffa klassvänner och rita träd. Far är här på vad som verkar vara snickaruppdrag och ikväll ska jag pussa på Trollet. Det sista ser jag mest fram emot. Det var flera, flera dagar sedan jag såg honom. Nästan en hel livstid för den lille själv.
Ha en fin, fantastisk fredag, världen. 
Sex och staden.
Bland mina DVD-boxar står den stora rosa "skolådan", SATC-boxen. Jag har sett alla avsnitt en miljon gånger och kan se dem precis när jag vill. En miljon gånger till! Ändå blir jag så där otroligt glad när jag slår mig ner i soffan på eftermiddagen och upptäcker att det visas Sex And The City på TV. Hur kommer det sig?
När jag tittar på SATC tänker jag för övrigt alltid på den där underbara veckan i Barca. 
Nedräkning.
Åtta dagar. Eight days. Huit jours. Otto giorni.
Läsa, löpa. Same, same.
Det måste ju vara tanken på slutfasen som gör att jag lyckas ta mig tillbaka till både läsesal och löpband. Och tur är väl det, för hur skulle det annars bli?!
När Larret är för långt borta får man ta till andra medel.
Jag är ju född och uppvuxen i och tillsammans med Larret (always forever in my heart). Där har vi alla lärt oss att två av livets bästa är att dansa och att umgås i grupp. Vi ser gärna en kombo av dessa två finesser i livet. Alltså, att dansa i grupp. Det ska jag få göra nu och det känns fantastiskt roligt. Åå, vad trevligt. Dansa, dansa, dansa.
Här görs det för övrigt musikvideo. Kan vara E-type. Kan även vara typ... Darin kanske.
Söka jobb, jobb, jobb.
Ps. Om just DU har behov av någon som kan rita frasstrukturträd och kongruensböja italienska verb, hör av dig till mig!
Bland katakreser och noder.
Vi såg henne inte på hela dagen. Vi såg'na inte på hela dagen. Vi såg hon int' på hela dan.
Nissa la Bella! Tu me manques.
Ibland längtar jag helt enkelt hem till Nice och shorts och solblekt hår.
Och dagens applåd går till...
Och varför i hela världen då, kanske du tänker. Jo, jag ska ge min motivering lite kort. I morse när jag gick till uni snöade det lite lätt och jag mötte en kvinna som representerade ovan nämnda yrkesgrupp. Det var inte så många bilar parkerade i området, men hon gick ändå gatan ner och kollade läget. Då slog det mig att dessa människor är ju faktiskt briljanta på ett sätt och vis. De jobbar för det mesta utomhus, i ur och skur och alla andra tänkbara väder (hur ser förresten vädret "ur" ut?) och utför sedan ett jobb som enbart bringar ilska och irritation hos andra människor. Jag skulle nog vara beredd att säga hat i vissa fall. I alla fall väldig avsky.
Så, är det inte fantastiskt att det finns människor som tar en för laget och ser till att det hålls lite ordning, trots att de är avskydda och dessutom måste jobba utomhus? Jo, jag tycker det. Och därför tycker jag att vi kan ge kvinnan jag såg i morse och alla hennes kollegor en applåd. Klapp, klapp.
Änt-li-gen!
I Trollskogen.
Jo, det är bra. Mer behöver det ju inte vara. Det räcker med lagom ibland. Kanske (ett satsadverbial med specialegenskaper, hälsar en yrkesskadad svenskastudent). Jo, jag tänker att ibland är jag helt euforisk, medan jag andra stunder bara är. Är. Ska vi kalla det nöjd? Lagom? Jag vet inte. Men det är inte så mycket att hänga upp sig på. Vad som räknas är väl att det i alla fall inte väger över till den sidan dit ingen vill gå.
"Hur är det att bo i Göteborg då?" Jomen det är väl samma sak som att bo var som helst annars i världen skulle jag tro. Nästan. Alla hittar vi ju våra små favoritplatser och jag måste nog ändå säga att franska rivieran ligger väldigt högt på min lista. Det är klart att man lätt svävar iväg mot det euforiska när man är omgiven av ett sagolandskap.
Även verkligheten är faktiskt stundvis lite sagolik. Och den här dagen, precis idag, när jag sitter på min kammare och funderar kan jag känna att det drar i smilbanden ibland. På andra sidan stan ligger ett litet Troll, som jag redan nu älskar lika villkorslöst som de båda Pärlorna, och bekantar sig med världen.
Världen är inte alltid full av eufori, men det ska jag lära det lilla Trollet, att det gör inget. Ibland går det bra att bara vara. 
Och så var det med den saken.
Hur som. Det här med regler var det. Nu har jag verkligen fått det svart på vitt att den här och&mengrejen faktiskt bara är bluff och båg. Det finns ingen grammatikbok som säger något om detta. Näpp. Det som ges är lite tumregler för när det är opassande att börja meningar med ovan nämnda konjunktioner, men i övrigt säger Språkriktighetsboken att "för texter av mer avancerat slag än elvaåringsuppsatser måste den tumregeln överges." Tadam!
Och så var det med den saken. Men man ska nog ändå vara försiktig.
I will follow the road down to Africa.
Noterade för övrigt att det hängde springklossar till ett tumbling i taket i en av hallarna där på Gibraltargatan. Måste snarast ta reda på vilken gymnastikförening som tränar där. Gymnastiken fattas mig. Helt klart.
Nämen, lite dusch på det här och sen kanske några sidor Frasstrukturgrammatik igen för att ligga bra till. Imorgon är det måndag och då kommer kära mor och förgyller stan. Det blir mysigt.
What the world needs now.
Det går inte ens att tänka tanken att ta sig ut på löparrundor när det ser ut som det ser ut där ute. Jag vill svettas med andra i en träningslokal och bli pressad av en käck instruktör. Få träningsvärk och slippa ledvärk. Detta är kort och gott livsnödvändigt.
Ungefär lika nödvändigt som att jag måste ta mig iväg till Italiens och få prova på mina sprillans nya kunskaper i italienska. Och kanske lite annat. Som sagt, själen behöver det, så kom igen, CSN!
Mot nya höjder.
Kökslådorna är i alla fall fina.
