Den här dagen försöker jag pigga upp med en av mina nya favoritlåtar. Tryck på play-knappen nedan, lyssna och njut. Viss musik bara har det. Och gör det. Soundtracket till Juno spikar båda. Ska lyssna igenom mina ny favoriter ett tag och sedan bege mig ner mot biblioteket. Mycket senare än planerat, men vad går egentligen enligt planerna? Vid lunchtid ska jag vara hårmodell och bara sitta och trivas över att få en fin frisyr, om än bara temporärt. Jag gillare.

Den där lördagen som var igår blev kanoners. Vi bjöds på god mat, såg Mello och sjöng Singstar. Sedan skålade vi i Corona ute på krogen. Ingen vet riktigt vad som hände med Bree, men hon sprang och glädjehoppade hela vägen hem. Vilket rus! Baloo var nästan kvällens höjdpunkt och där vid tresnåret satt vi och glufsade burgare vid köksbordet.

Bakisdagen blev ju som den blev. Ingen kinamat och jag glömde köpa gorra när vi var och handlade. Vilket nederlag! Däremot har vi passande nog fått tag på Grey's och idag blev vi av med våra Grey's-oskulder. I soffläge låg vi och stönade "yum" och jag som hatar sjukhus är nu lite peppad på att bli läkare.

En gymnast pratade om glass och maränger på vägen hem och det kändes bara helt rätt. Särskilt med tanke på dagens tidigare flopp. Jag styrde bilen mot MAXI och gick all in, kan man säga. Nu är det fest!

Jaha, nu har det hänt, vinterns första fall. Det var med cykel och hela köret. Som tur är så har jag kommit förbi stadiet i livet där man tycker att händelser som denna är pinsamma. Jag muttrade lite lätt för att det drog ner min fart, kollade snabbt så byxorna fortfarande var hela och oroade mig lite över datorn som flög ur cykelkorgen. Annars var jag rätt obrydd.

Som tur var orsakade fallet ingen skada, ingen alls faktiskt, men fick mig ändå att tänka på det här med skador. Hur ofta gråter man egentligen för att man har gjort illa sig? Sist jag grät på grund av fysisk smärta var nog när jag bröt armen när jag var tolv. Någon gång på träning när jag landat på nacken har väl kommit efter, men då har det egentligen inte varit av smärta, mer av rädsla för döden (man har ju hört att landa på nacken ska vara ganska dåligt).

I överlag tycker jag att det är ganska töntigt att gråta över lite fysisk smärta. Ett blåmärke hit, en bula dit, skärpning! Allt man inte dör av härdas man av. Jag gillar de orden. Spara tårarna till något viktigt istället, så som Extreme Home Makeover, till det programmet gråter jag alltid!

Nej, bilden har ingenting med någonting att göra, men jag tycker den är ganska fin.

Hej, hallå. Jag är hungrig och det luktar fortfarande äckligt. Snart måste jag cykla hem. Cykla är lika med livsfara idag, men promenad skulle betyda axelvärk för min väska är jättejättetung.

Sjukt rolig träning ikväll! Efter lite hinderbana körde vi akrobatik och kastade sedan varandra upp i luften. Till och med Coaches fick äta upp sina egna ord; "alla ska göra ett provkast i alla fall" och blev kastade och även skruvade. Grymt roligt. Tack för det. Och på gymmet hann jag en sväng också. Hade kunnat springa (lufsa) i all evighet på löppbandet, men på grund av tidsbrist blev det bara tjugo minuter. Hejdå ledvärk i alla fall.

Dricker te ute i skärgården och ska skriva lite på årets första inlämningsuppgift. Hejpa.

Igår, igår var en trevlig kväll. Vi började med att lära oss bokstaven O, om och om igen. Ska man ha kul måste man jobba lite först. Sedan åt vi tacos och kollade Mello. Heja Chrille! Jag hoppas han vinner hela tävlingen. Kvällen avslutades med Guitar Hero, och jag blir inte förvånad om jag vinner pris som Årets Rookie, om jag säger så.

"Boom, boom, boom, boom, boom, boom, boom. Ooh, vad det låter bra. Det är O:et i boomet som gör'et!"

Andra innebandymatchen för säsongen. Det tar sig! Det var trevligt, Roomie var duktig och såklart kul med vinst.

Varje gång, det vill säga de två eller tre gånger per år, jag ser innebandy kommer jag osökt att tänka på min egna innebandykarriär. Frågan jag alltid ställer mig själv är "Varför..." och då alltid med fortsättningen "...började jag spela" (och inte "...slutade jag"). Sedan kan jag undra lite lätt hur det egentligen såg ut där jag sprang omkring med min gymnastlöpning i mina jazzbyxor och försökte hålla koll på en boll. Vem försökte jag lura?!

Själva tanken är i alla fall underhållande. Och jag minns orden från min coach när jag ville spela back (vilket jag inte fick så ofta, vet inte exakt vilka kvalitéer man ska inneha för det och vilka jag prickade av); "Passa inte framför eget mål!". Vet dock inte om detta är något allmängiltigt eller om det bara gällde mig, på grund av mina passningar.

Om jag skulle spela innebandy än idag skulle jag förmodligen se ut ungefär som på bilden nedan. Ja, med Svettbandet med stort S, eftersom jag förmodligen skulle vara med i landslaget. Eller?

Semlorna kom fram hela till hallen ute i skärgården och tjejerna fick hugga in efter en väl genomförd träning. Det är de så värda. Det går så bra nu. Det är sånt tempo och sån frammarsch. Jag har vetat sedan de var små åttaåringar utan kroppskontroll att det är bra virke i dem, men ändå slutar de aldrig förvåna mig. Det är galet! Träningen toppar alla listor för tillfället. Åh, jag vill så mycket, men ibland finns det så lite tid och plats. Det stör mig och jag vet inte vad jag kan göra åt det. Men vi kämpar på så gott vi kan, jag och Puff. Förhoppningsvis räcker det hela vägen. Jag vill ju så gärna.

Oh, well, så här blev semlorna i alla fall. Om du nu är intresserad. Om inte - blunda! Blunda ska jag för övrigt göra snart. Jag har tappat bort nattugglan. Den har flygit iväg och här har en early bird landat istället. Visst är livet bra konstigt ibland?

Jag drömde en mardröm. Sedan drömde jag att jag vaknade och berättade för N om denna mardröm. Efter ett tag insåg jag dock att jag faktiskt låg kvar i min säng och drömde även detta. Men det gör inget. Den där extra halvtimmen sömn, slummer, var rätt skön faktiskt.

Idag är det fettisdag, glad fettisdag, vilket ju givetvis betyder baka semlor!

Måndag och ny vecka. Jag trodde för en sekund alldeles precis nu att det var morgon, men kom på rätt fort att jag faktiskt varit igång i nästan åtta timmar. Började väldigt harmoniskt med frukost till ett avsnitt Vänner. Traskade sedan iväg till skolan iklädd täckbyxor och Miche och med en ryggsäck på ryggen. Kände mig som ett litet barn på grund av ryggsäcken och gick lite konstigt på grund av skoskav.

Efter tre timmar läsning följde två timmar gemensamt plugg med min enda klasskamrat. Både trevligt och lite inspirationsingivande. Vi är redan på G med inlämningsuppgift nummer ett.

Traskade hem och nu är jag så långt ifrån en harmonisk stämning som man kan vara. Mina handleder värker av kylan och i ryggen har jag en låsning som gör att jag knappt kan andas eller sitta eller ligga eller stå. Det är nästan så jag får lite panik.

Men som min kära tränare präntat in i mitt huvud sedan barnsben: "Smärta är bara feghet som lämnar kroppen". Kanske ett bra tillfälle att inviga mitt nya badskum i ett varmt bad? Hjälper det måntro?

"Vill du komma hem och äta middag här?" Ja, tack! Ibland händer det, helt enkelt.

Förmiddagen har varit utav myskaraktär med lång frukost och sen ett par timmar ute med Herr Vinter och Fröken Kamera. Jag skulle egentligen plugga, men av oförklarlig anledning blev det inte riktigt av. Det börjar bra. En middagsinbjudan kan man kort och gott inte säga nej till, så böckerna får vänta.
 

Mornin! Fast jag har varit vaken ett bra tag, liks. Ringde just och väckte Cypern med ett lagom högt vrål. Så, nu kan dagen börja på riktigt. Och idag har jag lite plugg, småpyssel samt pensionärs- och hemmafrugöra planerat. En myslördag med andra ord. Alternativet utgång finns, men jag känner inte riktigt peppen.

Kvällen igår blev för övrigt riktigt bra. Det började dock med att vi inte hittade. Stod utanför huset men valde att gå en runda till lite andra kvarter eftersom det var så härlig snöslask. Lokalsinne, frågetecken. Med hälp av en vänlig man och hitta.se i mobilen kom vi i alla fall fram till slut och hade en trevlig kväll.

Sådärja, dags att göra en dag av den här dagen också. Have a nice one!