Så här är det.
Så här kommer det att bli. Passopp kommer aldrig att förintas, vi har alldeles för många fina minnen för det. Men just nu kan Passopp inte heller uppdateras. Redaktören har ett alldeles för ledset hjärta för det. Inte argt eller så. Bara hemskt, hemskt ledset. En hjärtesorg som för tillfället känns helt ohanterbar. Det blir ingen gladare av att läsa. Redaktören behöver en nystart. Eller något.
HÄR kanske det kommer att bloggas lite mer aktivt. Och då av lite mindre privat karaktär. Än så länge finns där bara inlägg lånade från Passopp. Men vi ser väl vad som sker. Just nu är det mesta bara råddigt.
HÄR kanske det kommer att bloggas lite mer aktivt. Och då av lite mindre privat karaktär. Än så länge finns där bara inlägg lånade från Passopp. Men vi ser väl vad som sker. Just nu är det mesta bara råddigt.
Kraft.
Dagarna går så sakta. Tiden står stilla. Men ändå rinner den bara iväg och jag vet inte vart. Jag säger som Robyn, att det gör ont med varje hjärtslag. Mer än någonsin vill jag tro på min fars filosofi att livet handlar om avsked och återseenden. På något vis. I övermorgon får jag återse hela min fina, bästa, livsviktiga familj. All typ av moral kring turistorter och all-inclusive-koncept kastar jag långt, långt bort och hoppas att visst miljöombyte och vackert sällskap ska ge mig kraft.
Hej så länge. Hur länge det nu blir.
Nyheter.
Nytt år!
Ny blogg? Ja, kanske.
Ny kamera? Ja, kanske det också, om inte Canon kan lagas. Sorg.
Nytänk? Ja, det verkar så.
Just nu längtar jag bara efter att få vara en hel vecka omgiven av världens bästa familj. Det behöver man ibland.