SkrivPuff: Om ett majestät.

Två Pärlor till bröder, 6 och 4 år, spelar inomhustennis. Med inomhustennis menas alltså tennis inne i vardagsrummet. Den typ av tennis varje förälder bara älskar och gärna uppmuntrar. Lillebror är allmänt känt en så kallad dålig förlorare, medan Storebror som nyligen börjat skolan lärt sig uppskatta och följa regler.

Reglerna i denna tennisomgång är något oklara, då Lillebror räknar mål och Storebror påpekar vikten av en bra serve. Ett kritiskt läge uppstår någonstans i gråzonen av dessa regler och tårarna börjar spruta på Lillebror som får ett mål bortdömt av Storebror. Ett tennisracket tappas i golvet och Storebror gör en snabb analys av läget.

- Okejdå, du får ett mål. Nu leder du!

Tennismatchen är åter i full gång och husefriden är räddad. En sån här situation är något bara en storebror kan bemästra. Det är en storebrors majestät.

SkrivPuff: Om oordning.

Jag skulle vilja söka lyckan i USA. Och så tänker jag att det kanske är läge att gå in seriöst för det här med italienskan - för att bli flytande. Det vore roligt att ta upp gymnastiken igen. Jag har bestämt med mig själv att börja gå på språkcafé och prata franska. Och så var det ju den där posten i studentföreningen som jag visst lovade att jag skulle ge ett försök. Jag vill jobba stenhårt. Borde jag springträna mer så här på vinterhalvåret? Alltså, nu är det bara att våga börja frilansa. Jag kan inte lämna min mysiga lägenhet. Jag ska skriva en bok. Yoga mer än en gång i veckan vore underbart. Vilken dröm att få bo i Frankrike igen. Är det en bra idé att lära sig fota på riktigt? Jag vill så himla gärna flytta. Åh, vad det känns viktigt att kunna ta ut en examen. Det vore trevligt att ha mer tid till att lösa korsord.

Helst allt det närmaste halvåret!

Det känns något oharmoniskt för tjejen som i normala fall sorterar kläder efter färg och ställer böcker i alfabetisk ordning. Planerar i minsta detalj och inte lämnar något åt slumpen.

Men det här får jag liksom ingen ordning på.
Är det en bra lösning att slå tärning då?

SkrivPuff: Om att dölja.

Om man har en fläck på tröjan kan man se till att ha en annan tröja ovanpå.
Om man stavat fel kan man kladda dit en figur och låtsas att det var tänkt.
Om man råkat göra ett hack i golvet kan man ställa en möbel prick där.
Om man har spillt på sittdynan kan man vända andra sidan uppåt.
Om man får syn på lite grus kan man sopa det under mattan.

Men om man tycker om någon sådär hiskeligt mycket, ja, då går det inte att göra något. Det syns hur man än bär sig åt.

SkrivPuff: Om rättvisa.

Pratade med min kära ikväll och Skype var på vår sida. Vi kunde alltså både se och höra varandra. Han gör någon slags Brasilienturné för tillfället. Får flyga från stad till stad och undersöka marknaden. Jag är så klart lite orolig med tanke på läget i Rio den senaste tiden och Brasilien i allmänhet bara. Men han lugnar mig med att han bor i bra kvarter. På fina hotell. Rör sig i rika områden. Det kan ju kännas tryggt. Eftersom Skype var på vår sida ikväll kunde han visa mig sin utsikt.

- Ser du där? Det där jättestora komplexet?

Ja, jag såg ett komplex med välskötta höghus. Stora terasser. Pooler. Växtlighet. Troligen makalösa vyer. Mitt i stadskärnan och så där lyxigt. Ett sådant område som för tankarna till pengar.

- Precis bakom det ligger en jättestor Favela. Där har ingen rinnande vatten. Där dör folk av hunger.

Brasilien är ett strålande land att vara rik i, men uselt för en fattig en. Har jag hört någon säga. Men det känns väl ändå ganska rättvist? Ska man vara jättebra på det ena, ska man vara jättedålig på det andra. Rättvist var det.

Skrivpuff: Om att vara rik.

Puffetipuff! Jag blir så lycklig av att få ta emot sådana fina ord om något jag själv skrivit direkt från hjärtats vackraste vrå. Det ger mig hopp om mig själv och mina drömmar. Det fyller upp självförtroendekontot. Just nu känner jag mig väldigt rik. På hopp. På drömmar. På självförtroende.

SkrivPuff: Om det förgångna.

Halva grejen med julen var att farmor och farfar kom till Sverige. Resten av året var det mest vi som åkte till dem. Plockade potatis och åkte traktor när det var säsong. Åt farmors köttgryta och drack limsa som vi hade hämtat i källaren - där det även fanns syltburkar från 1945.

Men till jul kom de till oss. Vårt hus blev 40 grader varmt och TV:n missade inte att visa en enda nyhetssändning på högsta volym. Farmor var frusen och reumatisk och farfar var väldigt samhällsintresserad. Båda hörde de dåligt. Fast inte riktigt så dåligt som volymen på TV:n gav sken av. Farfar var bara rädd att missa något viktigt.

Ibland följde jag med ut till hamnen för att hämta dem, väntade entusiastiskt inne på terminalen på att se två pälsmössor vanka fram. Det var spännande att få vara den första att se vad de hade i Tax Free-påsarna. Och kanske skymta ett paket, inslaget med omsorg. Farmor doftade Elnette hårspray och farfar, ja, han brukade också kamma upp sig lite vid finare tillfällen. Att komma till son och barnbarn i Sverige för att fira jul var ett fint tillfälle.

Livet har sin gång och vi får inte längre finbesök av våra kärleksfulla farföräldrar. I alla fall inte så där på riktigt. Men nog tycker jag ändå att det känns som att de besöker oss kring jul. När julbordet dukats av kan jag höra hur någon citerar Taube: "Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen den var svart." Och jag kan se en frusen en sitta under filtar på platsen närmast brasan.

Det kan också vara min pappa som sjunger över sin konjak och jag själv som sitter där och huttrar. Det förgångna har kommit ikapp oss och på så sätt kan vi le och trivas i stället för att brista av saknad.


Julen -93 står det bakom detta fotografi.


SkrivPuff: Om något perfekt.

Jag springer efter. Jag letar. Jag söker. Jag justerar. Jag flyttar en millimeter hit. Jag flyttar fram. Jag drar tillbaka. Jag ändrar storlek. Jag lägger till skärpa. Jag byter plats. Jag förändrar. Jag gör om. Jag raderar. Jag gör högt. Jag gör lågt. Jag planerar. Jag funderar. Jag utvärderar. Jag städar. Jag organiserar. Jag märker. Jag putsar. Jag ändrar. Jag slipar. Jag vill ha. Jag vill uppnå. Jag eftersträvar. Jag nöjer mig bara med...

...något som egentligen inte finns.

Vänligen
Perfektionisten


SkrivPuff: Om att ha tid.

"Det enda vi har gott om är ont om tid." Så sa alltid Beson, den legendariske idrottsläraren från skärgården. Briljant man för övrigt, men det är ett sidospår. Han hade så rätt, gamle B. Vi har alltid bara ont om tid, för egentligen har vi ingen tid. Tiden är bara till låns. Hur mycket vi än vill fånga den så måste vi alltid lämna tillbaka den i slutändan.

Den tanken kan göra mig lite stressad ibland. När jag får låna massor med tid på en och samma gång blir jag nästan alltid lätt paralyserad och vet inte vad jag ska göra av denna fina gåva. Måste jag använda upp hela? Måste jag utnyttja varje liten vrå? När tidsutlåningen är snål är jag däremot expert på att använda varenda liten millimeter. Det är en konstig ekvation som inte går att rubba på. Men på det stora hela går det kanske ändå ett ut det där med användande av tid.

Vi har inte tid. Vi lånar tid. Och vi skapar tid för det som är viktigt. Det är viktigt att komma ihåg, att man faktiskt kan göra det. Det är ingen på tidsutlånginskontoret som skulle vara så elak att neka en förfrågan om att få låna lite extra tid till något viktigt. Familj eller vänner eller så. Till sådant har vi alltid tid, om än tiden bara är till låns.

SkrivPuff: Om något gripande.

Ingen puff idag! Jag snor gårdagens då.

Det finns tre speciella små män i mitt liv. Två av dem är så stora så de kan vika pappersplan och berätta sagor för mig om en varg som begav sig ut i skogen (men alltså, hur många fyraåringar har egentligen bege sig i sin vokabulär?). Den tredje lille herren skulle nog gärna vilja kunna vika pappersplan och berätta sagor om vargar. Ibland låter han som en varg. Ibland härmar han mig när jag hostar. Ibland jollrar han bäbisaktigt och smilar upp sig. Och så ska han ha allt. Helst sådant som är vasst, elförande eller väldigt dyrt. Typ köksknivar eller sin mammas iphone. Jag vet inte jag, men hans armar verkar vara töjbara och han snor med sig det ena och det andra.

Och ibland snor han åt sig mig. Javisst. Ta tag i mosters armar bara så har du henne. I fredags var han riktigt generös och ville pussas. Grep tag i mina armar och släppte inte taget. Det är klart att hjärtat smälter en sådan gång.


SkrivPuff: Om att pigga upp.

Jag kan tycka att det är trevligt när man tackar busschauffören eller spårvagnsföraren när han eller hon stannar och väntar när man kommer springandes för kung och fosterland i hopp om att hinna ombord. Ni vet, det är ofta någon som släntrar in lite sent. Ibland kanske du! Bussen har börjat rulla eller spårvagnen har signalerat att den är på väg. Men så kommer en eftersläntrare och ser lite uppgiven ut och fordonet stannar och dörrarna öppnas igen.

Vissa kliver bara på. Andra tackar. Jag tycker att det är trevligt att tacka. Det är ingen plikt för den som kör att stanna. Vem har sagt att någon annan ska ta hänsyn till att du gick hemifrån sent eller stod och pratade för länge med din vän? Det är väl klart att man ska visa uppskattning för denna fina lilla gest.

Jag tror den som utfört denna gest blir glad av att få bekräftat att den uppskattats. Glada människor kan vi aldrig ha för mycket av. Och här är det är liksom win-win.



SkrivPuff: Om skuld.

Jag vet att det inte står riktigt rätt till. Jag vet att det inte ska vara så. Och jag skäms lite grann för att det är som det är. Det är mitt fel. Förlåt för att jag bara ignorerar er. Ni som tar mig framåt varje dag. Ni som ger mig en grund att stå på. Ni som gör det möjligt för mig att göra allt jag gör! Förlåt för att jag inte ger er den ömhet och kärlek ni skulle behöva. Förlåt för att jag tvingade er att dansa i karaktärsskor i tre timmar häromdagen.

Förlåt, små fötter, för att jag inte bara ringer en vårdcentral, men jag har sådan förfärlig sjukhusskräck!

SkrivPuff: Om en värdering.

Tidigare i höst hade DN en artikelserie om människor som trappat ner, eller helt valt att avstå från alkohol. Alla hade de sina anledningar. Två unga tjejer var nyfikna på om man kunde festa utan sprit. En äldre man hade insett att alkoholen tagit över hans liv. Och jag tror att det var någon ung idrottande kille med också. Jag minns inte helt säkert.

Det var en bra artikelserie, men det som var mest intressant med det hela var det som publicerades några veckor senare. Redaktören för Insidan (delen i tidningen som gör dessa serier) hade fått så mycket upprörd respons från läsare som tyckte att DN minsann inte skulle komma med pekpinnar och säga att man inte ska dricka alkohol, så han var tvungen att skriva något slags försvarstal.

Då undrar jag för det första: var det verkligen det DN sa, att man inte ska dricka alkohol? Och sen, varför blir folk så upprörda när man väljer bort alkoholen?

Okej, mamma, jag tror att du vet fast du inte riktigt vill veta, men jag har haft perioder då jag druckit stora (jättestora) mängder alkohol. Det har varit väldigt festligt och väldigt roligt. Och jag har varit väldigt bakfull. Idag dricker jag väldigt sällan och när jag väl gör det väldigt lite alkohol. Anledning? Ja, vad spelar det för roll?

Det är just det som ger mig huvudbry. Varför måste man ha en anledning till att inte dricka alkohol? Det var aldrig någonsin en endaste gång en endaste person som frågade varför jag hällde enorma mängder alkohol i min inte så jättestora kropp. Men är jag ute på krogen och beställer alkoholfritt kommer alltid frågan: varför? Somliga undrar om jag kör bil. Andra tänker att jag kanske jobbar tidigt dagen efter (som om det skulle stoppa tjejen som ibland cyklade lite halvfull till jobbet klockan sex på morgonen).

Nej, jag tycker bara att jag fyllt min supkvot rätt fint och nöjer mig med en öl eller två någon gång när jag känner för det. Fritt fram för andra att supa på, det gör inte mig något, men sluta oroa er över att jag har en Loka i handen.


SkrivPuff: Om en gruppering.

Ja, jag vet, jag är nostalgisk. Och ja, jag vet, det är mycket snack om de här Barnen. Men allt det ligger så varmt om hjärtat och det är så många fina minnen. Ett fint minne spelades upp som en liten film för mina ögon när jag funderade på en gruppering. Du som är eller har varit gymnast förstår säkert. Du som inte. Njae, kanske. Vad vet jag. Så här var det i alla fall.

Det var vårterminens höjdpunkt. Det vi strävat efter ett helt år. Gymnastikhallen var full av gymnaster från norr (vi) till söder (typ alla andra 49 lag). Andra grenen. Första varvet. Det kändes tryggt. Tjejerna var säkra på bord. Men så ser jag i ögonvrån hur den lilla olycksfågeln Marran inte landar bra. Hon står. Så klart. Så gör vi gymnaster. Vi står tills det bara inte går längre. Så fort hon kan, utan att bli bedömd av nitiska domare, lägger hon sig ner i smärtor och där är jag och T sekunden senare. The show must go on, så alla utom stackars skadade Marran hoppar vidare. Kör sina grupperade. Kör sina sträcka.

Så fort jag kan springer jag fram till sjukvårdarna och tar Marran i mina armar. Man känner alltid lite extra när det är en olycksfågel som skadar sig. Kan hon inte få klara sig skadefri denna gången bara? Och kan man inte en sån här gång få dela upp sig i två? Det står en grupp, sisådär 17 andra barn, på andra sidan hallen. Jag samlar de barnen i en liten grupp. Vi sitter tight och håller varandra i händer och konstaterar att vi har en gren kvar.

Jag kan inte låta bli att fälla några tårar. Stress och allmän nervositet. Nu ber jag dem att ta en för laget. Ta en för Marran. Och lite grann önskar jag för mig själv; ta en för Mamma. Det gör de. Och det är så ett lag fungerar när det fungerar som bäst. Man tar en för varandra. Och kanske också lite för sin Mamma.



SkrivPuff: Om ett namn.

- Hi, my name is Malin.
- What?
- Malin.
- Mary?
- Malin
- Molly?
- Maaaalin.
- Marleene?
- Malin.
- Marlin?
- Malin.
- Malin.

Efter bland annat tre somrar på Cypern och en termin i Frankrike har jag förstått att Malin inte är ett särskilt internationellt namn. Jag som tycker det känns ganska lätt att säga. Fast tydligen inte. Inte ens Pärlan, vars modersmål är svenska, lyckades få fram rätt bokstavskombination, utan tyckte att Milon var ett bättre alternativ. Oh well. Det har funkat rätt bra i sex år. Vi kör på det.

- Hi, my name is Milon.



SkrivPuff: Om anlag.

De säger att jag är ganska lik min farmor i mångt och mycket. Jag är den enda i syskonskaran som har hennes raka näsa till exempel. Farmor tillhörde verkligen inte den ironiska generationen, men hon fattade nog ändå grejen på något sätt. Hon var ofta lite fiffig så där. Vi skrattade åt samma saker. Och samma temperament som hon hade för jag vidare i släkten. För det mesta väldigt lugnt, vänligt och lite tillbakadraget, men så säger det ibland pang bom och det kommer fram en riktigt elak liten sida. Jag har många gånger fått höra "om blickar kunde döda punkt punkt punkt" och precis så kunde det blixtra till i min farmors mörka ögon ibland. Jag har förresten gröna ögon, så där är jag bara lik på mamma. Däremot har jag fått farmors leder och hennes värk. Missbildade fötter och kallt blod (men varmt hjärta, som farfar brukade säga).

Det är fint att föra vidare själsliga och kroppsliga egenskaper. Jag gillar att bli påmind om tidigare generationer. Men nog hade jag mycket hellre ärvt farmors otroliga skicklighet gällande sömnad än dessa värkade leder. Om jag hade fått välja själv alltså.

SkrivPuff: Om en nackdel.

Du tror på mig.
Du gör mig modig.
Du får mig att skratta.
Du tävlar inte med mig.
Du lyssnar på mina drömmar.
Du ger mig näsdukar när jag gråter.
Du står ut med mig när jag är outhärdlig.

Men din gata är så himla långt bort från min gata.



SkrivPuff: Om ett oväder.

Som ett åskväder på öppet hav. Kulingvarning och kraftig nederbörd. För att inte tala om blixtar. Och på detta öppna hav, på denna gungande skuta finns inga livbåtar, inga flytvästar, inga livbojar. Det är bara att hålla i sig hårt, hårt. Sluta ögonen och hoppas att stormen ska passera. Att havet ska mojna.

Vid gryningen är det i regel lugnt igen. Men besvikelsen är total då huvudvärken är kvar när jag slår upp ögonen efter en stormig natt. Tack för det. Trevlig torsdag.


SkrivPuff: Om en trend.

Vi springer så fort vi bara orkar för att kunna hinna med. Hepp! Det där ska vi ha! Hepp, hepp! Nu gäller detta! Fixa, skaffa, styra upp. Det är vad som gäller. Det är rätt. Det är riktigt. Och vi gör det bara. Jamen vi göreba. Vilken lycka i själen. Vilken lycka i livet. Vi är på rätt spår. Det ser vi på myrorna som bär samma barr åt samma håll som vi.

När makten bloggar om dagar utan mascara och gummistövlar i regnoväder, då kan vi göra detsamma. Fram tills dess är det bäst att passa sig. Passa dig! Och passa dig för att komma på efterslänten. Det är ingen som springer med stafettpinnen åt dig. Du måste lista ut själv. Och du vet att du måste. Det finns inga genvägar till lyckan.

Det finns bara ett rätt. Där tights har blivit legitima byxor. Där ogilla hundar och barn är socialt självmord. Där Facebookfri är utanförskap. Där nej till alkohol måste försvaras. Spring nu fort som fan. Annars hinner du ju inte med! Tvåa på bollen...

Inte konstigt att man tappar andan.


SkrivPuff: Om något begagnat.

En god kvinna klarar sig själv. Men äh. Det börjar kännas gammalt. Och osant. För det måste finnas något att klara av för att klara av något och det måste finnas något att ta hand om för att kunna ta hand om något. Och något platt och transparent kan väl knappast räknas. För det är ungefär där det landar när man inser att glöden är borta. Det brinner ingen låga för en sån där hobby. Det lyser ingen lampa för idogt arbete. Det är nästan beckmörkt.

Och den där linen känns sliten och skit. Ungefär som att ensam är stark. Det är lögn. Lögn. Allt är använt och resultatet är bedrövligt. Begagnad enligt Nordsteds: "som varit i bruk under viss tid och därför blivit sliten och förlorat i värde". Allt. Nästan allt. Slitet och förlorat i värde. Dags att skaffa nytt. Men hur gör man det utan eld?


SkrivPuff: Om att utveckla.

Jag och min Bästis undrar ibland vad det är för fel på alla idioter. Finns det något tråkigare än platta människor? Ni vet, sådana som man ser och så är det liksom bara det. Eller sådana man pratar med som säger att "det är jättebra" eller "nej, det tycker jag inte om" och så är det inte mer. Men varför? Jag undrar alltid varför. Kan hända att jag är lite lätt varförskadad efter den varförgillande gymnasieutbildningen jag gick samt flertalet terminer som språkstudent på uni, men jag kan bara inte nöja mig utan att fråga varför.

Jag lyssnar heller på en dålig utläggning och idiotförklarande argument än en person som bara gillar eller inte gillar. Med det inte sagt att det alltid krävs en åsikt om allt. Ja, sådana har vi väl alla stött på. Det är en annan kategori stolpskott. Jag gillar bara djupet om det är på riktigt. Och jag vill behöva använda min hjärna även när du pratar. Annars somnar jag. Det blir bara platt fall. Ja, det bara är så, helt enkelt. Det gillar jag.


Cheese! Hör av dig till Redaktionen om du har problem med undertexterna.

Tidigare inlägg