Efter midnatt börjar nedräkningen på rikt.
Med lite glitter, juleljus och vänner så löser sig det mesta.
Det bästa med att ta andetag för vänner som har det lite jobbigt att andas, är att de vännerna gör detsamma när man själv stöter på dessa problem. Skönt. Och fin vänskap. När jag igår fått koll på det där med andningen tog jag tag i lägenheten som numera bebos av mig och bara mig. Det var lite (väldigt) tomt efter att Sandra flyttat ut sina grejer, så jag passade på att sprida ut mig och samtidigt plocka fram det julpynt som jag kunde hitta i skåpen. Efter lite städ, puts och fix så kändes livet genast lite bättre och lägenheten blev mysigt julig. Faktiskt.
Efter en pratstund med en fin vän som överöste mig med pepp och bra idéer kändes livet mycket bättre. Och efter övrig pepp från dig och dig och dig och ja du vet, alla ni, så känns livet bra. Det ordnar sig. Jag håller mig sysselsatt med sådant som att tvätta, handla, springa, översätta, läsa och plugga grammatik. Ja, det är i alla fall vad jag gjort idag. Och mellan varven har jag språkat lite med tomtemor och tomtefar. De pratar bara franska, så det är ju bra språkträning.
Tänd ett ljus och låt det brinna.
Första advent. Sandra har flyttat ut. Har för ett tag sedan sett Italienbilen rulla iväg mot just Italien. Nice är grått. Det öser ner regn. Det är kallt. Det är blåsigt, ibland nästan storm. Jag har ingen glögg. Jag kunde inte baka lussebullar som jag tänkt eftersom det inte säljs jäst på vanliga mataffärer här. Pepparkakor? Nej, det har jag så klart inte. Rosta nötter är ju ett alternativ, men några nötter har jag inte hemma och jag nämnde väl vädret. Jag har ingen adventsljusstake. Jag vet inte ens om jag har tillräckligt med värmeljus för att hitta på en. Jag vet ingenting om någonting och jag skulle bara vilja knäppa med fingrarna och sitta i köket på Matematik. Det var alltid så fint där så här i juletid. Jag och Roomie hade till och med griljerad skinka!
Men nej, nu är verkligheten en annan. Och verkligheten är det som kommer ikapp mig sakta men säkert. Återigen ett sådant där vägskäl. Dags att återigen reda ut en sak och två. Men är det verkligen rättvist att man ska fira första advent på detta miserabla sätt? Jag tycker inte det. Nåja. Min strategi är att bryta ihop för att sedan bita ihop.
Kör hårt. Det ordnar sig alltid. Glad Advent till resten av världen. Själv ska jag erkänna att jag känner mig ensam, hopplös och liten på jorden. Man får det ibland, men på självaste första advent känns det väldigt onödigt. What to do? Fortsätta hoppas på det bästa.
Fram och tillbaka.
Hejdå.
Jag ska till Ferrariland alldeles, alldeles snart.
Jag trodde inte att min fredagskväll kunde bli så mycket bättre, men så fick jag den briljanta idén att dra igång lite SVT Play. Kobra, Uppdrag Granskning och Svenska Dialektmysterier. Det senaste för övrigt med ett reportage från världens mest svensktalande plats. Det vet ni väl vart det är?!
Det är inte i Modena. Där tillverkar man mest Ferraris och sånt. Och dit ska jag idag. Alldeles straxt faktiskt. Ska bara fixa några små detaljer som att klä på mig, springa ner på bageriet på hörnet och ladda upp inför sju timmar tåg och så måste jag stänga lilla resväskan, som jag faktiskt inte packat så jättefull för en gångs skull.
På återseende, France. Ciao!
La phalange est réparée.
Det är det här, precis nu, som i folkmun (ja, i alla fall i min mun och jag skulle nog ändå vilja tro att jag är folk fastän man ibland kan undra) skulle kallas perfekt fredagskväll.
- Komedikanalen visar Vänner - The Last One. Givetvis dubbat till franska, men fortfarande bra.
- Har just gjort mig en grym köttfärssås. I klass med mottis. C'est exquis!
- Jag packar inför morgondagens resa.
- Jag har laddat upp med morötter.
- Jag har laddat upp med choklad.
- Jag är en lycklig människa.
Per-fek-tion.
Kärlek.
Oh, oh, the laundry's done. Oh, oh. Oh, oh!
Ungefär så här kan en fredagseftermiddag se ut. Och ja, vi har använt 18-kilosmaskinen. Twice!
Misan, jag ska till Italiens.
Ja, kära värld. Nice i all ära, men på lördag åker jag till grannlandet och där ska jag också äta glass. Äta verkar för övrigt vara det enda vi ska göra där borta. Det är så många must-tastes så jag känner att jag måste ta mig en springtur nu. I förebyggande syfte. Längs hav och kring palmer och lyktstolpar.
Maffigt, Masse.
Nu ska jag snart ta och checka av på min lilla to-do-lista, men först ska jag diska. Ralle påpekade just att jag ligger efter och det kändes inte bra. Disken, jag är på väg!
Så här ser det ut runtomkring muséet. Insidan tycker jag ni ska utforska själva.
Dag på muséet 2.
Place Masséna. Musée Masséna. Jean-André Masséna. Big happy family. Här, Place Masséna.
Här finns inte plats för några män (just nu).
Artikeln vi jobbar med i skolan, och här måste jag bara inflika att "vi" i skolsammanhang numera så piggt är jag och min ENDA klasskamrat Elena från Ryssland, handlar om könssegregation på tunnelbanan. Det finns alltså på riktigt tunnelbanevagnar i Mexico och Japan som är reserverade för kvinnor. Urbota dumt, kan jag tycka, men så jobbar de.
Men, om sanningen ska fram så jobbar vi faktiskt lite lika här på rue Tonduti de l'Escarène ikväll. Ikväll är det nämligen tjejkväll som gäller. Crêpes, DH-maraton och Swedish Brownie Cake. Inga män tillåtna. Bara jag och Sandra. Först blir det en springtur, sen är det mjukis som gäller resten av kvällen.
Kulturlördagen och barnasinnet.
Sedan blev det kulturlördag med promenad till Musée Matisse. Monsieur Henri Matisse, 1869-1954, var en tidig modernist som influerats av sina många, många resor världen över. Jag njöt av att strosa omkring bland de väldigt olika stilarna och fick en självförtroendeboost av att inse att jag verkligen kunde läsa och förstå allt som fanns skrivet om denne man. Jag kanske kan lite franska ändå?
Ett som är säkert är i alla fall att jag kan njuta av sånt som är till att njutas av. Livet, till exempel. Som Matisse i egen hög person uttryckt sig: "Il faut regarder toute la vie avec des yeux d'enfants". "Man måste se livet genom ett barns ögon". Ungefär vad jag och fiskmåsarna brukar skräna när vi möts. "För vi har vårat glada barnasinne kvar! Så har ni erat glada barnasinne kvar?!"
Guldet är de SÅ värda, mina älskade barn.
Glada överraskningar är bra överraskningar.
Åhnej. Inte igen.
Obehagligt bekant känsla av migrän på intåg. Igen! Det här med huvudvärk för verkligen inte något gott alls med sig. Dagen blir värdelös och det är inte kul att göra något. Värdelösa dag. Jag orkar inte plugga, jag orkar inte springa, jag vill bara sova. Sovit har jag gjort och själva sovandet i sig var ganska tråkigt eftersom jag drömde om hur ont i huvudet jag har och till råga på allt glömde min jacka på en buss. Vär-de-löst.
Jag ogillar huvudvärk. Starkt. Snart ska jag gå och lägga mig med förhoppningen om en ny dag utan äckelkänsla. En dag närmare lördag till och med. Det gillas. På lördag blir ordningen återigen återställd.
St. Paul. Men vems är handen? Pauls?
Vad finns där bakom hörnet?
B.U.R.R.
Nice is nice but turning into ice. Solen har tittat fram och värmt lite grann idag, men annars börjar det bli riktigt kallt här. Igår frös jag i skolan, hemma och när jag var ute. Vi intog middag på Wayne's och det var först där jag lyckades få upp någorlunda normal kroppstemperatur. Jag saknar alla varma tröjor jag har hemma och skulle vilja byta ut hela den sommargarderob jag har med mig. Det känns som ett hån mot mina vinterjackor som ligger nerpackade i lådor i Sverige, men jag måste verkligen köpa mig en varmare jacka och det nu. Det börjar bli dagar av istid här och det är inte kul. Alla som känner mig vet att jag ogillar starkt att frysa samt att mina blodcirkulation är lika med noll. Bra kombo. Tråkigt för ekonomin, men nödvändigt för överlevnaden. Tur att det i alla fall finns H&M. Dit ska jag nu. Ut i kylan.
Två små frågor bara.
Fråga ett: Varför flyger flugor alltid frenetiskt?
Fråga två: Varför har man solglasögon när det är skymning och dessutom molnigt?
Kan du det?
Voilà, Cap d'Ail.
Voici, Eze Village.
Ursäkta fröken, men en bit av er balkong har rasat.
Grabbarna klampar in och tar sig ut på balkongen för att inspektera. Mycket riktigt, en del av fasaden har valt att inte samarbeta längre och ligger nere på trottoaren. Kära värld! Som tur var, var det ingen människa ivägen när detta stenblock föll, men det kan ju fungera som en liten varning. Passopp, håll utkik för rasande fasad!
Efter detta något bizarra uppvaknande sov vi lite till innan vi kickade igång en trevlig lördag. Paul, Nicolas och Marin (som vår lärare namngivit oss vid olika tillfällen) möttes upp för en sista gemensam rendez-vous. Det var märkligt att säga hejdå till Benjamaan (Paul), men vi kommer att ses igen. Någon gång. Någon stans.
Lagom till middagsdags kände vi att vi ville åka någon stans, så vi körde iväg till Antibes. Ett regnigt, kallt, mörkt och ganska övergivet och dystert Antibes. I trevlig sällskap, på en mysig restaurang , blev det dock en perfekt lördagskväll som slutade med att vi körde vilse just innan Nice. Men vad gör det, vi var i alla fall skonade från stenblock i huvudet.
Och fredagen kom och allt med den.
Nu ska jag hänga med min besökare och ta igen veckan som gått. Man vill ju vara en god värdinna. Åh, detta kommer bli en fin helg. God helg, kära vänner och alla som jag känner. Hoppas ni är happy people!
Hela huset skakar.
I-lands.
Dagens i-lands två: Alla mina frisörvänner är jättelångt borta och jag vill verkligen ha chokladbrunt hår. Som Eva Longoria i de avsnitt av DH som visas nu. Sommarbrännan är ett minne blott och då brukar mitt hår få en mörkare nyans. Frisörer finns det var femtionde meter här, men jag vill inte gå till någon annan än någon av mina frisörvänner. Det får vara solblekt fram till jul helt enkelt.
Ja, hörni. Dessa i-landsproblem kommer man aldrig ifrån.
Tourist Tuesday.
Voilà, Le Petit Train.
Menton. Som Mentos, fast med n i stället för s.
Senaste helgerna har vi skapat en liten tradition att ta Forden ut på äventyr för att uppleva Nice med omnejd. I lördags bjöd vi med vår käre vän Benjamaan och åkte till Menton, beläget strax efter det konstiga landet Monaco. Vi tre kunde enas om att Menton är vår favorit hittills. Mycket renare än Nice och skonat från hundbajs på gatorna, men ändå inte lika mycket legostadsfeeling som Monaco. En fin blandning, mélange, helt enkelt. Längs mysiga gränder och trädkantade gator gick vi och åt socca. Det spelades till och med musik ur högtalare som vi inte kunde se, så det kändes som att vi vandrade omkring i en film. Kan man annat än le åt livet sådana stunder? Knappast.
Dagens restips: Menton. Kan dock inte garantera ett soundtrack till dig och din reskamrats promenad genom stan. Det kan ha varit kopplat till Halloweenfirandet (som för övrigt ogillades starkt av den oändligt söta lilla tanten vi köpte socca av), men staden är värd ett besök ändå. Med eller utan musik.
Bläddrar vidare i boken om mig.
Det här med tiden igen. Så beroende man är av tiden. Jag är nyfiken på framtiden, men vill verkligen inget annat än att leva i nutid. Eller ja, kanske att det är okej om det går ganska snabbt fram till lördag morgon. Eller? Njae, den här veckan har sin charm också för vi har roliga saker inplanerade och det är en rätt spännande känsla att gå och längta efter något. Ta din tid, tiden. Jag har all tid i världen.
Sorgligt. Soft. Söndag.
Ibland är det lite mörkt och molningt, men det gör helt ärligt ingenting för när solen sen tittar fram blir man alltid extra glad. Dessutom kan ett par moln på himlen skapa en rätt fin bild. Denna söndag är som den är så det känns inte mer än rätt att göra denna söndag till en soft söndag. Choklad, soffan, True Blood. Ciao!
