Citatet som talar om varför.

"När alla andra tar en, tar Stegeby två!"

Vi hänvisar till tidigare visad bild.

Bilden som talar om varför.

Man kan ju undra hur det blev som det blev, så vi låter bilden här berätta;


Mer behöver inte sägas, egentligen. Detaljerna håller vi för oss själva. Men jag kan berätta att på filten, tillsammans med flaskan här ovan, satt fyra goda vänner. Alla på väldigt glatt humör. Solen värmde inte, men bidrog ändå till en känsla av sommar. Ljudnivån var som sig bör, hög. I buskarna hade vi hemliga affärer och bredvid oss spatserande en igelkott. Vad tror du själv? Kan en sådan kväll bli annat än bra?

Den stora skillnaden.

En mor: Jaha, ska du bli nunna?
En dotter: Nej, jag ska vara singel.

Konsten att leva på en brygga.

Kluck, kluck. Motorbåtar som bränner förbi. Kvitter, kvitter. Svettas lagom och är ytterst sparsamt klädd. Att vända blad i den lättlästa boken är vad som är mest energikrävande. Mage eller rygg är det svåraste beslutet att fatta.

Det är så man lever på en brygga.

Det finns stränder överallt.

Hört på Bettnässand (på ordentligt Umemål);

- Men det här Tylösand.. Är det öst- eller västkusten?
- Jomen, det är ju västkusten. Det är ju typ som deras Bettnäs.

Jamenvisst!

Vi kan kalla det familjeutflykt.

Men vilken pangdag! Familjen packade bilen full med diverse strandtillbehör och styrde kosan mot Bettnässand. Mamma Malin, pappa Oskar, tvillingsystrarna Frida och Namita och lillebror Niklas. I sann familjeanda delades det ut fika på bestämda klockslag och kaffe hälldes upp i lika mängder till alla. Vi badade i skift (till och med Frida!) och talade så klart om för varandra vad vi gjorde och hur det gick. Som tur var, var det ingen som kom bort från familjen så vi behövde inte sluta upp vid glasskiosken. Syskonen bråkade lite, men inte mer än väntat. Efter härliga timmar under solen så övningskörde lillebror hem och vi var glada och nöjda med dagen. Mer familjeutflykt åt folket!



Jordgubbar hade vi faktiskt inte med oss. Det får bli nästa tur.

Det blir en dag på stranden.

Mysfrukost på balkongen. You gotta love the thick pancakes. Solen skiner. Matsäcken står redo. Och redo för en dag på stranden är jag. Men oljan, den är hos Frippe. Det är inget att hänga läpp över. På med skorna och så drar vi ut då. Livet kan vara bra lyxigt ibland. Man måste bara förstå att det är det. Just idag är det ingen tvekan om saken.

Have a good one!



Har någon en boll eller?

Det ryktas om stranddag imorgondag. Jag har just bakat en kladdkaka, eftersom kladdkaka är min grej, och Stege utlovar både saft och kaffe. Det känns som att det kan bli succé. Kära väder, var med oss. Frågan är ju bara; Är det någon som har en boll?


Blicken som säger; Vänner är vi.

Min systers kommentar efter att ha sett SATC-filmen var något i stil med "Jag ville bara ringa alla mina tjejkompisar och säga att jag älskar dem." Själv såg jag filmen igår, tillsammans med min vän som jag känt längst här i livet. Vi båda satt med något tårfyllda ögon filmen igenom. Feel good. Tummen upp!

Ikväll hittade jag en present jag fick när jag fyllde myndig. Och då slog det mig. Det var ju samma personer då, som nu, som de många åren innan jag fyllde myndig. Fan, vad lyxigt. Utan och innan. Som tights. Och skratt och gråt och massor av tid som bara gått utan att ses eller höras. Men ändå. Jag vet precis vart de är. Vart hade jag landat om de inte sagt "peppa upp för faan". Det är oklart. Det är lyxigt att de har gjort det. Alltid. Genom alla turer. Jag antar att jag bara vill säga tack. Och att jag är skyldig en stoooor, stooor tjänst.



Vad är en vänskap
Kan den förklaras
Blicken som säger; Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner
Vi bara vet det, vet det
Vänner, vi skall förbli

Trollbunden.

Det finns verkligen människor som kan göra en helt paralyserad. Människor som kan trollbinda, liksom. Det finns människor som är så snygga så man bara vill säga åt dom "kan du sluta vara så snygg". Men så säger man inte, för man vill ju inte det egentligen. Man nöjer sig med ett "muums". Och det här handlar inte om ytlighet. Nej, nej. Det handlar helt enkelt om att vissa människor bara trollbinder och paralyserar.

Sen finns det en ännu värre typ av människor. Den typen som trollbinder och paralyserar genom att bara vara allt de är. Till såna människor vill man bara säga "kan du sluta vara du och göra så här med mig". Men det gör man inte heller, för det vore ju konstigt.

Dessa människor är nästan lika magiska som matmarknaden i Barcelona.


Två dagens.

Dagens roligaste telefonsamtal;

"Jag var bara tvungen att höra vilket flås du har i det där tempot."

Haha. Slutar aldrig att förvåna. När vi ändå är inne på dagens så går dagens gratulerar på födelsedagen till Bästa. Himmel, så gammal hon är. Jag ska ge henne en käpp när hon kommer hit. Hon är bäst, fast hon är gammal. Systra mi.

Ensam är bäst!

Jamen du ser ju, det är just därför jag inte vill ha något sånt. Men äh, det blev ju som det blev. Än är jag dock inte så iskall som jag önskar att jag vore. Av diverse anledningar, I guess.

Kalaskvällen igår började i alla fall på bästa möjliga sätt med bastu, världens godaste grillade lax och couscoussallad och lite sånt därnt du vet. Sen var det inte okej. Vi tog saken i egna händer genom ett hål i ett staket. "För att vara gymnast så gjorde du fan den osmidigaste entrén jag sett!" Till mitt försvar vill jag säga att det var min väska som ställde till det. Den höll på att fastna.

Fiskmåsarna powerwalkade hem i natten. I klackar. 40 snabba min. Bra gjort av oss!

En liten notis bara.

Tre år, säger kalendern. Men jag säger ut och spåra. Himmel, så bra att det är så i stället. Och ja, det är på rikt. På rikt, på rikt. Jag är hög på livet! Tacka gud för det. Eller mig själv. Ja, jag väljer att tacka mig själv. Och mitt partysällskap.


Pinglan (och då inte Ns cykel).

Idag på jobbet var det en kvinna som kallade mig för Kalaspingla. "Tack! Du är en riktig Kalaspingla du", sa hon. Det värmde ända in i själen må jag säga. Och visst känner man sig precis som en sådan ibland. Idag blir det faktiskt något slags kalas med bastu och stuff och så utgång på det. Klockrent, skulle jag vilja säga. Dagens grattis går förresten till en trogen läsare, tillika vän, Stegeby. Hipp, hipp, hurrra!



Have a good one
/Kalaspinglan

Pant. Och så Minttu för det.

Så här är det, att två fiskmåsar har bott tillsammans i cirkus ett och ett halvt år. Under denna tidsperiod har det druckits en och annan dryck ur pantbart material. Vad som inte har gjorts är att panta. Det tog vi tag i idag. Vi funderade över vad kalaset skulle ge oss för stor summa pengar och det slutade i ett vad. 138 kronor vs. 165 kronor. Förloraren bjuder vinnaren på Minttu (och tar en själv, givetvis).

Det var spännande! Vi blev chockade när 1,5:orna inte kunde pantas. Det hela slutade på 134 riksdaler och skrivande fiskmås blir därmed bjuden på Minttu imorgon, tisdag. Tänk om 1,5:orna hade kunnat pantas, då hade det varit en helt annan matchbild.

Spänning. Sådant gillar vi. Vi gillar även att dansa. Och vissa gillar Minttu (mer än andra).


Resetipset.

Så. Det är sommar och sol och du kanske funderar på att resa någonstans, eftersom det i Sverige enbart är sommar och ingen sol. Då har jag några tips till dig.

1. Samla eliten, sällskapet är viktigt.
2. Välj något hippt resmål med mycket att erbjuda, Barsselåååna är att rekommendera.
3. Hitta boende, till exempel genom att googla "fräcka lägenheter Barcelona".
4. Studera bilden nedan noga och packa därefter.

Allt som behövs sedan är lite prinsar, lite mojitos, lite dans, lite spexiga barer och en stor strand.

Klart å betart!
 

Hoppet vi alla minns.


Aww. You gotta love Barcelona.
Tio minuter efter var vi i full fart att jaga tjuvar (se föregående inlägg).

"Fånga honom, Kajsa!" - Berättelsen om tjuvjakten i Barca.

Det här är berättelsen om sex tjejer i höga klackar som jagade tjuvar i mörka gränder i Barcelona.

Vi var överlyckliga över att vara i Barcelona. Nöjda efter en strålande första dag i den underbara staden. Med lite cava och ett gäng mojitos i kroppen visade vi staden hur livet leker och underhöll med sång. "Killing me softly" drog just igång på den levande jukeboxen och mitt i refrängen försvinner två ur gruppen.

- Sophia har blivit bortrövad in i en gränd, vi måste springa efter!
- Vi måste stanna, det här är farligt, tjejer.
- NEJ! Vi kan inte skiljas från gruppen, vi fortsätter!
- Malin, ta min hand...

Och vi sprang. Ovetandes om vad som egentligen hade hänt och vad vi sprang efter. Ingen aning om att Sophia i de decimeterehöga klackarna sekunderna innan blivit omsprungen av Kajjan och fällt dagens kommentar;

- Fånga honom, Kajsa!

Men Kajjan behövde inte fånga honom. För den väskan som vi visst sprang efter var nu i handen på en kille som i stunden var vår hjälte. Väskan var åter i Sophias hand, vi var höga på adrenalin och ältade hela vägen hem och resten av veckan. Vad hände egentligen? Vad är oddsen att bli bestulen men få tillbaka det förlorade? Och hur kunde vi springa så fort i höga klackar?



En hjälte förtjänar en stooor bamsekram, så klart.

På två veckor hinner man mycket.

Kan du förstå att under de två veckor som gått har jag bland annat hunnit med att jaga tjuvar i mörka gränder i Barcelona, pressa, bada i vågor, dricka cava, hitta Prinsen, dansa ringen på alldeles för liten och för hög yta, cykla i rusningstrafik på La Rambla, gå på utedass i Mariestad, åka Targa till Vasa och uppleva barndomen på Villan. Och som avslutning har jag landat på sommarstugan i skärgården.

Man hinner mycket på två veckor. Och någon gång ska jag berätta lite mer för dig, kära läsare, om den där tjuvjakten i mörka Barcelonagränder. Om du vill veta förstås?!