En gammal vän.

Passopp! Du är ändå en gammal vän. Jag saknar dig lite grann ibland. Kanske ses vi igen.

Numera återfinns jag som bekant mestadels
H Ä R! Varmt välkommen dit, till det nya lilla hörnet.

Så här är det.

Så här kommer det att bli. Passopp kommer aldrig att förintas, vi har alldeles för många fina minnen för det. Men just nu kan Passopp inte heller uppdateras. Redaktören har ett alldeles för ledset hjärta för det. Inte argt eller så. Bara hemskt, hemskt ledset. En hjärtesorg som för tillfället känns helt ohanterbar. Det blir ingen gladare av att läsa. Redaktören behöver en nystart. Eller något.

HÄR kanske det kommer att bloggas lite mer aktivt. Och då av lite mindre privat karaktär. Än så länge finns där bara inlägg lånade från Passopp. Men vi ser väl vad som sker. Just nu är det mesta bara råddigt.



Kraft.

Dagarna går så sakta. Tiden står stilla. Men ändå rinner den bara iväg och jag vet inte vart. Jag säger som Robyn, att det gör ont med varje hjärtslag. Mer än någonsin vill jag tro på min fars filosofi att livet handlar om avsked och återseenden. På något vis. I övermorgon får jag återse hela min fina, bästa, livsviktiga familj. All typ av moral kring turistorter och all-inclusive-koncept kastar jag långt, långt bort och hoppas att visst miljöombyte och vackert sällskap ska ge mig kraft.
Hej så länge. Hur länge det nu blir.

Nyheter.

Nytt år!

Ny blogg? Ja, kanske.
Ny kamera? Ja, kanske det också, om inte Canon kan lagas. Sorg.
Nytänk? Ja, det verkar så.

Just nu längtar jag bara efter att få vara en hel vecka omgiven av världens bästa familj. Det behöver man ibland.

Juligen slutigen.

Världens mysigaste julhelg börjar på riktigt ta slut. Jag brottas med lite för tidig Post Norrland Depression, men är väldigt peppad på Italienresa. Lyckliga tider. So long!

Lite julledigt.

Det är dan före dopparedan, som vi redan konstaterat, och bloggredaktionen kommer mycket troligt gå på jullov nu. Imorgon ska det firas julafton med allt vad det innebär. På lördag ska det fortsätta på samma tema med badtunna med syskon. På söndag ska det släktfikas. Och på måndag ska det flygas söderut. När det ska återvändas till svensk mark är faktiskt inte bestämt än och det vill vi inte heller tänka på.

Snart kommer grannarna över för att provsmaka den nygriljerade skinkan. Och jag har inte så mycket mer på hjärtat än att vilja sända en hälsning till världen och önska Eder alla en synnerligen GOD JUL.


Hemma på min gata i stan... byn.

När man kliver upp klockan sju en dag då man inte har en endaste lite plan planerad blir dagen väldans lång. Och särskilt när det råkar sig så att dagen är självaste dan före dopparedan - dagen som är allmänt känd som extra lång.

Men det är rätt mysigt att ha massor av tid att spendera på viktiga saker som promenad i istid, bastu, dricka glögg och konversera och sjunga med lilla Trollet.

Klockan elva idag stod solen högt här på den norrländska himlen. Sen blev det mörkt igen. Om det är någon som undrar, kan jag meddela att ögonfransarna smälte när jag kom in i bastun. Tur var väl det.


Avsked och återseenden.

Eftersom jag flyttat från min hemstad har jag sagt många hejdån. Men det bästa är att alla hejdån ändå alltid någon gång blig hej igen.

I måndags bjöd Piff och Puff in barnen till glöggkväll och det var så mysigt och så många barn som kom. Det är ju inte helt säkert att de skulle vilja hänga med sina gamla morsor. Vi kunde konstatera att barnen blivit så sjukt stora, att vi fått barnbarn samt att vi verkar ha lärt dem mer än bara gymnastik. Hmm. Vilket gäng galningar, alltså. Kan behövas diverse terapisamtal för Piff och Puff efter all information som bara haglade över oss. Kära värld. Det var i alla fall fint och jag hoppas att barnen alltid ska vilja återse sina gamla mammor.

I tisdags kom två barndomsvänner över och precis som back in the days satt vi och fikade och pratade och skrattade. Det är underbart att ha ett spann på, ja hur mycket 15 år kanske, att blicka tillbaka på. Vissa moments mer okej än andra. En riktigt fin fikastund var det hur som helst. Somliga blir man helt enkelt glad av att träffa.

Igår styrde Forden ut ur Umeå kommun och in i Diamanten vid Ångermanlandskanten. Vi julfikade för glada livet och dukade sedan upp ett fint minijulbord. Underbara vänner och mysig dag med rätt julstämning. Framåt kvällen samlades ännu fler fantastiska vänner här ute i skärgården och det blev som sig bör hönsgård och en jättetrevlig stund.

Det är det här jag gillar med julen - alla fina återseenden. GOD JUL alla fina människor som förgyller juletiden. Ni är så fantastiska. Det är något alldeles speciellt med gamla vänner alltså.


Väskorna packade. Off to...

...Gran Canaria!

Ja, så här är det. Familjen (h e l a  familjen) åker till Gran Canaria i början på januari och då kändes det inte mer än rätt att även tomtarna skulle få packa sina väskor för en tur ut i världen. Så här har vi dem. Hustomtarna och årets tema - Gran Canaria.


Och så blev TALLEN klädd också.

När vi ändå var igång så klädde vi på årets juletall det finaste vi kunde hitta. Alltså, det som vi klätt juletallen i de senaste 20 åren. Julen är inte tid för förändring och förnyelse. Här snackar vi same old, same old. Fast några nya kulor var vi faktiskt tvungna att införskaffa den där julen då tallen var så stor så ordinarie pynt bara täckte en fjärdedel. I år hade vi inte samma problem. Vi undrade snarare var vi skulle hänga sakerna. Det fanns ju inga grenar! Men rutinerad pyntare hittar bra lösningar och blev den inte fin, så säg!


Sneak peak från peppat kök.

Vem kan gissa temat?! Det stora avslöjandet kommer så fort tomtarna flyttat in. De har fullt upp med att packa sina väskor för tillfället. Så länge - var god och gissa på!



It doesn't show signs of stoppin'.

And I brought some corn for poppin'.

Det är ett otacksamt jobb att vara snöröjare denna dag. Men tacksamt att vara snöälskare. Jag är lite av båda. Det är underbart med massor med snö när man har stora, tjocka, varma kläder på sig. Jatack! Och så passar det så himla fint i dessa tider av jul, kan jag tycka. Här behövs inte drömmas om en vit jul. Det finns inga tvivel så här fyra dagar före dopparedan. Men det är lite av ett hån att det har snöat ungefär lika mycket redan som allt jag skottade bort för bara några timmar sedan.

Hej mitt vinterland. Let it snow, let it snow, let it snow!


Vi som gillar snön räcker upp en hand!


Ett peppishus. Som man KAN äta.

Efter det extremt tålamodsprövande uppdraget att limma ihop pepparkakshusdelarna (är inte svenska sammansättningar det i särklass bästa som finns?!) fick Pärlorna assistera bygget. Och det gjorde de med bravur. Jag gav dem total konstnärlig frihet och de tog uppdraget på största möjliga allvar.

- Milon! Vi kan ju sätta ett pepparkakshjärta på taket!
- Vilken strålande idé, det gör vi.
- Milon! Det här är det snyggaste pepparkakshuset i världen!
- Det tycker jag med.



Vi komma, vi komma från pepparkakeland.

Pärlan kom till sin farmor, min mamma, häromdagen och sa med sin snällaste röst:

- Kan inte Mia och Milon baka ett pepparkakshus som man kan äta i år?

Tyvärr blir det nog inte som Pärlan önskar - årets tema avslöjas inte förrän nästa tisdag - här i huset, men så klart att han kan få ett ätbart hus hem till sig. Därför hoppar jag nu in som förste julpysselassistent och åker iväg till mina små Pärlor.

Ha en pepparkakig dag!



Hus från 2009, 2008, 2007, 2006 och 2005.

Tusen stjärnor som tindrar. Glitter så långt jag ser.

Innan min fina mamma åkte iväg till jobbet idag bad hon mig utföra två sysslor. Nummer ett: hänga en tvätt. Det var lätt. Nummer två: ställa in familjens alla böcker i en bokhylla. Gärna i alfabetisk ordning. Och det med motiveringen att det är väl en syssla som skulle passa mig. Det här med ordning, alltså. Jag undrade om det var jätteviktigt att det blev just alfabetisk ordning och njae, näe, det var väl inte livsviktigt. Men när jag väl stod där med böckerna tänkte jag; varför inte göra min kära mamma lite extra glad? Och så pirrade det lite i pedantfingrarna också, ska erkännas.

Har bakat underbart goda pepparkaksmuffins och efter middagen gick jag ut och skottade lite. Sen byggde jag en snölykta så att mamma ska hitta hem ikväll efter jobbet. Välkommen hem, kära mor! Nu hör jag hur det tutar från spåret på TVn.




Tompabaren - här är den.

NU, kära läsare, nu är det dags.

Ända sedan den omnämndes första gången har min mailbox varit full varje dag. Frågorna är många. Exakt vad är det? Hur ser den ut? Hur gör man? Var börjar man? Kan vem som helst göra en? Och så vidare. Och så vidare.

Och nu, kära läsare, nu kommer svaren. Och bilderna. Jag presenterar för er - TOMPABAREN. The one and only, skulle man nog kunna säga.

För det första är det bra om man ska arrangera en stor fest med filmtema och blir utsedd till baransvarig. Då är det inte så mycket att orda om att baren ska gå i Cocktail-tema. Hur kan man ens tänka en annan tanke? Nej, precis. Vad som sedan behövs för att bygga baren är givetvis stor kärlek till Tom Tompa Cruise, ett stycke stulen träkloss, lite tejp och tyg. Så mycket svårare än så är det inte. Man kan kalla det klart.

Var inte rädd - våga bygg en Tompabar. Du kommer bli en lycklig människa för resten av livet.


Stilstudie - Farfar Götel.

När det skrevs om det förgångna häromdagen kom det upp fler roliga minnen från olika håll. Alldeles för roliga för att jag ska låta bli att dela med mig till världen. Min farfar var en rolig man. Han samlade på spik och gamla skruvar, kunde allt om det svenska kungahusets historia och pratade ofta och mycket om sina upplevelser från kriget. Han lärde oss att råttor var farliga djur och att man kunde skrämma bort vargen med gamla cd-skivor.

Vi lade ofta patiens, farfar och jag. Han tyckte jag var kvick i fingrarna och lät mig ha hand om korten. Man kan nog säga att han var obotlig optimist när det gällde patiensen eftersom han konstant satt och mumlade "he gaaar nooog" på sin vackra finlandssvenska. När man kom till den punkt att det faktiskt inte gick att lägga fler kort påstod han att man fick blanda om lite, bara ingen såg. "Å tvåååan gåår. Å jecken gååår".

Som jag berättade tidigare var hans hörsel inte på topp, något som min två år yngre kusin uppenbarligen fick erfara. Så här skrev hon till mig angående minnet av mina farföräldrar:

"Åh Singa o Götel! Ja minns alltid då vi va mindre o ni kom o hälsa på till Vasa o ja skulle ringa till dem för att se om du var där men så hörde Götel aldrig va ja sa så ja slängde på luren o så fick pappa ringa pånytt.
"

Han kunde nog upplevas lite barsk. Hade ganska hård ton och pratade högt eftersom han själv ville höra allt han sa. Han var inge vidare på att kramas, men nog var han omtänksam och hade ett stort hjärta alltid! Han tyckte det var spännande att min syster hade en kompis från Filippinerna och han erbjöd min kompis ett par nya jeans när han såg hennes fransiga jeansshorts.

De som fick uppleva Farfar Götel ska känna sig lyckligt lottade.

Det här med julpyntet.

Jag och syskon satt och diskuterade julpynt. Bror med Fru hade varit på NK och förstod inte hur man kunde sätta en prislapp märkt tusen spänn på en bit papper. Hutlöst, kan jag också tycka. Och jag förklarade att jag nog inte köpt julpynt på tio år. Det förklarar väl varför ganska mycket av pyntet inte är så jättehippt, precis. Antingen är tomtarna sådana jag fått av farmor eller så är det sådana jag köpte själv när jag och kompisarna gick på stan när vi var små. Detta senare uttalande reagerade Bror på.

- Milon! Inga barn gick och köpte julpynt när de var små.
- Joo! Du vet, man tog bussen till stan, köpte ett sudd, några klistermärken, en liten tomte och så åt man kanske en stripsmeny på Frasses.
- Nej, Milon, man köpte inte julpynt.
- Jo! Jag och Lina gjorde... Typ året runt.

Så kom mitt julpynt till världen. Och så finns det så klart sådana som är märkta "Malin 1993". Som den fina tomten jag hittade här hemma i huset. Länge leve kärt gammalt julpynt!


Det är juljul.

Jul är inte bara ett substantiv. Det kan fungera, rent språkligt, som ett prefix också. I dessa tider sätter vi jul framför allt och det blir så där extra mysigt. Det är julmarknad, julbelysning, julfolksamling, julhäng, julhandla, julpyssla, julbaka, julstäda, jultvtittande, julfest, julträff, julkram, julpost, JULKUL!

Idag har jag julåkt till stan med min julmamma. Vi har julhandlat och sedan julbakat. Snart ska jag julbasta med bästis och sedan julmysa och julhänga med den fina trion som kallas Tresamhet.



Julgöteborg är himla festligt. Har ni varit där?

Tidigare inlägg