Idag diskuterade vi orientering. Karins berättelser från en aktiv tid som orienterare fick oss att konstatera att orienterare verkar vara ett galet folkslag. Men så läser jag i tidningen om en hockeyspelare som spelat sina tre senaste matcher med bruten fot. "Så jag bet ihop, tryckte ner foten i skridskon och körde vidare" säger en Ledin till TT. Detta får mig att fundera på idrottare i största allmänhet och jag kommer fram till slutsatsen att alla idrottare nog har en släng av galenskap i kroppen. Jag har två bra exempel från verkliga livet.

1. Sofi hoppar trampett med ett ledband som är av under en Riksfinal i Göteborg. Tänk dig att du springer allt vad du har, trycker ner trampetten med all din kraft, snurrar ett varv i luften (och Sofi hade höööga volter) för att sedan landa på en fot vars ledband är av. Galenskap? Javisst.

2. Ida faller handlöst ner på golvet med en höft som är ur led under en Truppcup i Östersund. Tänk dig att din kompis tar tag i dig, du viker in båda dina ben åt sidan och kastas/hoppar upp i luften. I denna position landar du sedan på golvet. Inget som helst mottag. Detta med en höft som är helt ur led. Galenskap? Verkligen.

Ja, vad säger man? All idrott är galen. (Men bara viss idrott är så här snygg!)