Jag har slutat undra vad jag håller på med, för det finns inget svar. Förr kunde jag säga att det inte var likt mig, men nu är det ju bara ren och skär lögn. När man hinner tänka "typiskt mig" både en och två gånger förstår man ju att det är mer av en vana än en engångsföreteelse. Jag tror den nya tiden kom för att stanna och nu är jag rädd att jag aldrig kommer ta mig ur den. Det är lätt att vänja sig med stora rum att ta ut svängarna i.



Hur länge och hur mycket kan man tänka på en person utan att det blir skadligt för hjärnan och man tappar hjärnceller och annat viktigt som man lärt sig i livet?