Det drar verkligen ihop sig inför TT-medlemmarnas stora comeback. Så himla spännande. Ikväll är det den stora generalrepetitionen. Med dräkt och allt. Det ska bli intressant att se hur landet ligger. Jag är laddad och har massor med spring i benen som bara måste ut. Lovande.

Mindre lovande känns min framtid som fransman. I stället för att sitta på UB och skriva uppsats satt jag i fiket och drack kaffe med Erik. Bra gjort av mig. Sen cyklade jag hem, men har inte hunnit med något annat än att äta en olagligt god sallad och en olagligt god glass. Nu mår jag illa för att jag åt så mycket och funderar på hur jag på bästa sätt ska få uppsatsen att skriva sig själv. Det måste finnas ett sätt!

Jag är obotligt avundsjuk på de som är ute i Europa och tågluffar och de som super in allt vad Amerikat har att ge. Det går inte att undvika att ställa sig frågan varför inte jag gör detsamma. Är det månne dags att tänka om? "För tiden rinner ut, den kanske snart tar slut", som Carre vår vän sjöng en gång i tiden. Vilket som. Jag bär i alla fall med mig detta budskap som jag hittade på en lyktstolpe härom veckan. Det tror jag är en bra grund att stå på.