Det var röd dag på Italiens förra måndagen, så det shoppingcentrum vi hade tänkt strosa omkring i var stängt. Stängt var däremot inte IKEA. Det var så himla öppet och det var helt, heeelt galet. I'm tellin' ya'! Så mycket folk. En period hamnade vi motströms. Ni vet, man vill ju gärna kunna gå och kik som man vill. Det tog dock inte länge innan vi var på rätt bana igen. Lek inte med ödet.

Det är sant det där med kreativiteten, att den aldrig tar slut, utan snarare expanderar alltjämt. "Kreativitet är inte en förbrukningsvara, ju mer du använder den desto mer av den får du". De orden skickade en lärare med mig när jag slutade årskurs nio. En annan sa för övrigt "Åh, fyfan vad du sjöng bra. Så himla bra. Jag bara måste få ge dig en kram." Och det fick han och så kramades vi, jag och Larsa.  Ja, anyway. Kreativiteten var det ja.

Okej, det snöar. Jag kan inte hålla mig. Jag bara måste lyssna på JULMUSIK!

Det här låter jättekonstigt, men det är faktiskt jättesant. Tror jag. Jag låg i och för sig i bastuhög feber när detta utspelade sig, men det kändes väldigt verkligt. Det var så att jag låg i min säng, mitt i natten. Sov gjorde jag väl knappast. Jag låg mer och vände på den kokheta steken under de nattliga timmarna. Kanske hade jag slumrat lite, för jag minns att jag ryckte till tvärt och blev alert. Det var ett väldans liv utanför mitt fönster.

Jag är människa igen. Det kändes otippat att jag faktiskt skulle bli det. Men denna morgon var första morgonen jag vaknade och faktiskt kände mig frisk. Och det håller i sig. Men rephelgen med Baletten är förbi utan att jag kunde ta ett enda steg. Och föräldrarna och Pärlorna har packat ihop och åkt tillbaka norrut utan att jag hunnit vara med dem så mycket som jag velat. Nu är det bara tomt och ensamt här. Det enda som finns kvar är otaliga pappersflygplan och hemmagjorda pengar.

Det gäller att ta vara på den millisekund då det i alla fall känns okej. Jag köpte lite medicin för att göra mig sällskap. Festligt. Annars inte så mycket nytt. Sjukdomen goes on. Grattis till mig.

Usch och fy och nej och åh. Jag är så himla besviken. Så besviken! Jag hade sett fram emot en bra vecka. Fulladdade batterier efter en fin helg. Var riktigt träningssugen. Var faktiskt intresserad av att höra alla redovisningar i onsdags. Vill leka och kunna hänga med i Pärlornas tempo. Ja, dom är här och hälsar på nu. Hur ofta händer det liksom?! Vill kunna dansa helgen lång och nöta och repa tills fötterna bara vill dö av trötthet.

Kan tyvärr inte komma med svar på gårdagens fråga. Jag kokar fortfarande. Och har ingen medicin. Typ Coca Cola eller clementiner skulle nog hjälpa. Bad hamstern ta en tur till affären, men fick ingen respons. Det kanske funkar med lite äggröra.

Vad hände med immunförsvaret? Vem sa att det fick gå? Vem tar hand om en då, när man bor ensam och är stor och så?

Tillbaka efter helgen. Ciao!

Vad fiffigt det var att gå i grundskolan. Man fick göra så mycket roligt. Spela instrument och sjunga i kör till exempel. Vi hade en exemplarisk musiklärare. Vi kan kalla honom Göran Dubbelve. För ja, det var ju det han hette. Göran Dubbelve var briljant. Han hade hår på händerna och höll guran jättehögt upp när han spelade. Nästan så att axlarna var i höjd med öronen. Han hade lite lång lugg och bangade alltid med håret till sitt ivriga pianospel. Just detta hörde kanske inte till hans styrkor, men Göran Dubbelve inspirerade och har nog lämnat spår hos oss alla. I alla fall hos systrarna B.

I kväll ses vi igen. Jag och min bättre hälft. Eller nej, lika bra hälft skulle jag nog ändå säga. Det håller inte om någon ska vara bättre än någon annan. Förutom om det är jag själv då. Denna min hälft får erfara, mer än någon annan, hur otroligt tävlingsinriktad jag faktiskt är. Ibland inser jag att det nog är lite av en sjukdom och försöker tagga ner. Men ganska ofta börjar jag också resonera ologiskt och förklara varför det faktiskt är viktigt att jag får visa att jag är bäst. Att jag får prestera och uppnå resultat. Det kan inte vara lätt att ha att göra med någon som jag. Jag är lyckligt lottad att han står ut. Och han är lyckligt lottad att jag står ut. Och vi är lyckligt lottade att vi står ut. För det undrar många hur vi gör, men vi förstår knappt frågan.

Förresten! Angående plikttrogen. Innehåller inte det ordet kanske världens konstigaste konsonantkluster? K + T + T + R. Jag menar, hallå?!

Nordsteds definierar plikt som "(känsla av) inre tvång eller drivkraft av moraliskt slag som leder en till önskvärt handlande, trots att detta kan vara i strid med de egna intressena; ibl. mera med tanke på själva handlandet".

Jag var ett av de barnen som älskade att gå i skolan. Jag var nog inte lika mycket sommarbarn då som nu. När luften blev lite svalare och löven i de Norrländska skogarna (allt är inte barr!) skiftade färg blev jag pirrig i magen och lycklig i själen. Jag fick välja mitt eget bokpapper att slå in de lånade böckerna med och fick också nya pennor och ett och annat suddigum. Somliga år doftade de jordgubb. Andra år var de formade som hjärtan. Pennfack kom in i bilden kring årskurs fyra, skulle jag tro.

Man kanske inte kan tro det, för någon examinationsuppgift skrivs inte direkt, men kreativiteten bara sprudlar! Jag skulle kunna skriva natten lång om ungefär allt som finns i världen. Ungefär.

Oj, käraste värld. Jag måste sitta och ta igen mig ett litet, litet tag innan jag fortsätter med annan aktivitet, det vill säga duscha och skriva examinationsuppgift. Jag är så träningstrött så jag kanske kräks. Och det är så skönt så jag kanske skriker av lycka!

Idag tog jag sovmorgon till åtta. Bara för att jag tyckte att det kändes som att det var det enda rätta där jag låg i min sköna säng. Ändå somnade jag långt före elva igår. Sömnen är min bästa vän. Och nu försöker jag tänka ut vad som är prio att läsa. Och vad som är mest tidseffektivt. Helst skulle jag bara vilja läsa skönlitteratur. Jag har så många böcker som ligger och väntar på mig. Läs mig, läs mig! Jag tänker att det får vänta lite och bli världens skönaste jullov. Jag längtar till jullov och nu bara för att jag bestämt mig för att ta ett långt sådant tror jag lite grann att det redan är det.

Okej, jag säger det, jag bara säger det. Jag längtar till JULEN! Det snöar på diverse håll i landet och här och där ploppar det upp julstuff. Jag kan inte hålla tillbaka. Jag längtar! Det är något som ligger i min natur. Och jag kollar hemresor och bestämmer mig för att spendera många lediga juldagar i bästa huset i skärgården i norr. Det är bara att hålla ut, hålla ut, hålla ut. Och däremellan händer ju faktiskt lite kul också.

Nätkursen jag läser behandlar nu organisation och kön och även så kallad mångfald. Ännu en gång ska jag reflektera över detta. Och jag tycker fortfarande att man ska komma ihåg att varken män eller kvinnor är homogena grupper, men inser så klart att det är naivt att tro att vi kan sluta kategorisera. Och män och kvinnor är ju olika. Eller? Vad är föreställning och vad är fakta? (Vad är fakta förresten?) Ponera att ett experiment utförs där utfallet blir så att män gör si och kvinnor gör så. Är det då för att män respektive kvinnor rent biologiskt är programmerade på olika sätt eller är det för att den samtida kulturen har förväntningar och djupt rotade föreställningar som påverkar resultatet? Jag vet inte. Jag bara undrar.