Generalrepetition.
Genrepet ska gå dåligt. Då går showen bra. Så sägs det. Det tror vi på. Välkommen till Mimers Hus på lördag för att se hur det ska gå egentligen. Om det stämmer så som de säger. Den som lever får se, brukar man ju också säga. Här kan vi säga att den som tar Grön Express till Kungälv får se. Men glöm för guds skull inte borta att stämpla ut när du kliver av bussen (damn it)!
All in!
Nu går jag all in på julpyntet. Det finns ingen idé att spara på krutet. Inte en vrå är tomtefri. Typ. Men hur mysigt är det inte då? Jag håller på att spricka av tomtelycka. Det är underbart. Bara underbart. Och tidigare pratade jag på Skype med världens finaste italienare i Brasilien. Finaste fina som gör mig så glad. Det var också ett underbart moment denna söndag. Håhåjaja. Jag ska mysa vidare och pynta lite till
Vi tänder ett ljus i advent. Det sprider ljus i vårt mörker här.
Hurra! Nu får man verkligen börja jula på riktigt.
Kvällen igår blev senare än vad jag hade tänkt - så går det när man har trevligt - så jag tog en schyst sovmorgon. De två timmar jag varit vaken denna första söndag i advent har jag spenderat vid mitt köksbord. Med DN (I love DN jättemånga utropstecken), vört och kaffe. Mmm. Livet kan vara sämre. Det kan även vara lite bättre, men nu är det bara en månad kvar tills jag är in Italia igen. Och det som är så fantastiskt är att det den här gången inte är en månad bara av väntavänta längtalängta. Det är en månad av julmys. Hurra! Så mycket lättare allt känns med tomtar och änglar i världen.
Käraste läsare (vem du än är), nu jular vi på och känner oss lyckliga. För det är vi värda.
Kvällen igår blev senare än vad jag hade tänkt - så går det när man har trevligt - så jag tog en schyst sovmorgon. De två timmar jag varit vaken denna första söndag i advent har jag spenderat vid mitt köksbord. Med DN (I love DN jättemånga utropstecken), vört och kaffe. Mmm. Livet kan vara sämre. Det kan även vara lite bättre, men nu är det bara en månad kvar tills jag är in Italia igen. Och det som är så fantastiskt är att det den här gången inte är en månad bara av väntavänta längtalängta. Det är en månad av julmys. Hurra! Så mycket lättare allt känns med tomtar och änglar i världen.
Käraste läsare (vem du än är), nu jular vi på och känner oss lyckliga. För det är vi värda.
Rutigt för rutan.
Jag satt och kvällspluggade i mitt kök igår. Jag har hela veckan tänkt att jag kan nog hålla mig med de gardiner jag har där. Inte behöver jag julgardiner i köket. Någon måtta får det väl vara. Eller får det? Nja, alltså, jag börjar tveka lite grann och jag önskar att jag hade juliga köksgardiner. Inte handlar jag mycket grejer i dessa dagar. Jga är i ärlighetens rätt less på att konsumera och ser inte poängen. Men ett par julgardiner i köket, jo, det skulle nog ändå göra mig än lite lyckligare. Jag lägger allt mitt hopp på den närliggande second hand-butiken. Finns det månne något rutigt där? Ska gå å kik.
Scenskräcken då?
Oj, så nervös jag blev helt plötsligt igår när jag skulle sova. Jag har drömt mardrömmar hela natten. Jag vet inte om jag glömde bort att jag har äckligt jättemycket scenskräck när jag gick med på detta spektakel. Hjälp, hur ska det gå? Det vet bara den som kommer till Mimers Hus i Kungälv nästa lördag. Kommer du? Nu ska jag ju liks göra detta, så då kan det väl lika gärna faktiskt sitta folk där i publiken.
När julen flyttar in.
Man blir automagiskt lycklig i själen när julen flyttar in i hemmet. Så är det bara. Just nu har jag även två levande tomtar på besök. En far och en bror på affärsresa. De är mest ute och ränner, men det var mysigt att äta frukost tillsammans i morse. Jag bara myser. Det nalkas juletider i världen. Det är snö i Göteborg. Och jag känner allmän lycka i livet.
Jag var på en så bra yogaklass igår. Temat var här och nu. Nu är det enda vi har. Jag försöker tänka så. Och trivas. Just NU gör jag det också. Tomtarna bidrar enormt till denna känsla av trivsel. Och även en massa annat. Ho, ho.
Jag var på en så bra yogaklass igår. Temat var här och nu. Nu är det enda vi har. Jag försöker tänka så. Och trivas. Just NU gör jag det också. Tomtarna bidrar enormt till denna känsla av trivsel. Och även en massa annat. Ho, ho.
Happy holiday. Happy days.
Det händer så mycket briljanta grejer nu, va! Jag är frisk och kry igen (förutom dessa elaka slängar av äckelhuvudvärk som besöker mig alldeles för ofta) och kan träna. Happy days! Jag julpyntar lite varje dag i mitt hem och det blir så mysigt så jag blir alldeles pirrig i magen av att kliva upp på morgonen. Happy days! Det nalkas hemfärd till Norrland och där ska jag bara gå omkring i tofflor och baka julgodis. Happy days! Sen väntar Italiens med en massa spännande grejer. Happy days! Och det tar inte slut för att året tar slut. När det nya året just börjat vankas familjeresa. Ja, som ni ser, happy days ända till januari månads slut.
Så festligt, va?!
Så festligt, va?!
Men alltså, denna huvudvärk!
Ännu en eftermiddag och kväll med värk i huvudet. I hjärnan. Jag mår illa. Jag blir så ledsen. Jag vill tossa omkring och stryka julgardiner och hänga upp. Läsa min bok och dricka lite glögg. Men det går inte. Tre motvilliga timmar på dansträning och nu säger huvudet verkligen ifrån. Usch, vilket handikapp det är när det blir så här. Snälla låt det vara över till imorgon. Det är inge roligt. God natt.
Magiska lådan.
Jag öppnade lådan igår! Lådan som för övrigt tuffades ner med tåg i min mammas packning. Bara en mamma i världsklass kan nog förstå vikten av att få ner en sådan viktig låda, med vänner jag hängt ihop med sedan barnsben.
Lådan är här och igår öppnade jag den. Men jag tömde den inte helt. Två små dukar smög jag upp. En liten kruka. Några ljuslyktor. En liten tomte. Och adventsljusstaken och stjärnan, som för övrigt var i två andra lådor som också trängdes i min mammas resväska. Lådan får tömmas lite steg för steg, men ganska snabbt ändå, eftersom jag inte kommer vara här så länge till. Ååå... julpynt!
Lådan är här och igår öppnade jag den. Men jag tömde den inte helt. Två små dukar smög jag upp. En liten kruka. Några ljuslyktor. En liten tomte. Och adventsljusstaken och stjärnan, som för övrigt var i två andra lådor som också trängdes i min mammas resväska. Lådan får tömmas lite steg för steg, men ganska snabbt ändå, eftersom jag inte kommer vara här så länge till. Ååå... julpynt!
Fly me to the moon.
Googlar flygbiljetter och längtar med hela kroppen till att sitta på en julpyntad flygplats på väg söderut. Efter att ha varit norröver, så klart. Det kommer bli så mysiga mellandagar och en fin nyårsafton. Ja!
Åh, jag älskar flygplatser i juletid. Jag älskar livet i juletid. Nu är det faktiskt juletid! Jamen typ. När första advent vill tända sitt första ljus nästa söndag måste man faktiskt vara förberedd. Jag städar idag. Pyntet börjar knacka och banka från insidan av lådan. Spänningen stiger.
Åh, jag älskar flygplatser i juletid. Jag älskar livet i juletid. Nu är det faktiskt juletid! Jamen typ. När första advent vill tända sitt första ljus nästa söndag måste man faktiskt vara förberedd. Jag städar idag. Pyntet börjar knacka och banka från insidan av lådan. Spänningen stiger.
52:an mot Skogome, Torsdag 23:09.
Jag var helt ensam passagerare, hela resan hem till min hållplats. Det var bara jag, busschaffisen som pratade i sin mobiltelefon och speakerrösten som talade om vilka hållplatser vi närmade oss. Jag ville liksom säga åt speakerrösten att han kunde ta ledigt. Jag visste var jag skulle av. Men å andra sidan var det ju lite trevligt med hans sällskap. Busschaffisen var som nämnt inte särskilt sällskaplig. Han var upptagen med sin mobiltelefon. Dessutom läste jag på en skylt att man inte får prata med chaffisen under färd. Men är det okej att prata med honom om man inte är ombord på bussen? Kanske i en mobiltelefon?
Två gånger under vår färd tutade chaffisen, men jag lyckades aldrig riktigt förstå varför. Varför tutade han? Var det en tvångstanke? Såg han människor, fordon, djur som inte jag såg? Jag vet inte jag. När jag klev av, klev en man på. Kanske fick han också erfara ett tut eller två. Kanske visste han inte var han skulle av och var lyckligt lottad att jag inte bett speakerrösten att ta ledigt.
Det får vi aldrig veta. Det enda vi kan veta är att jag liksom hade en hel buss för mig själv hela vägen hem. Det var bara jag, chaffisen och speakerrösten. Och två tuuut, tuuut!
Två gånger under vår färd tutade chaffisen, men jag lyckades aldrig riktigt förstå varför. Varför tutade han? Var det en tvångstanke? Såg han människor, fordon, djur som inte jag såg? Jag vet inte jag. När jag klev av, klev en man på. Kanske fick han också erfara ett tut eller två. Kanske visste han inte var han skulle av och var lyckligt lottad att jag inte bett speakerrösten att ta ledigt.
Det får vi aldrig veta. Det enda vi kan veta är att jag liksom hade en hel buss för mig själv hela vägen hem. Det var bara jag, chaffisen och speakerrösten. Och två tuuut, tuuut!
Egoboost och så saknar jag de egna.
Igår avklarade jag gymnastikpass nummer åtta av åtta denna vecka. En av de bättre jobbveckorna. Det blir lite av en egoboost när saker och ting klaffar. För det första, den absolut direkta feedbacken från kidsen är minst sagt trevlig. Hur de går från att se lite rädda ut när pipan visslar första gången till att sedan vilja kramas och sitta i famn och hålla hand. Efter mindre än en timme!
Och när timmen har gått är det rätt trevligt att få höra från barnens föräldrar att de gillade disciplinen, att alla barn såg glada ut och var med hela tiden och att de tyckte att upplägget var det bästa hittills. Det kan jag leva på ett tag. Men så får det mig också att sakna mina egna barn.
Det är roligt att se en liten sexåring gå från att vara rädd för räcket till att våga snurra runt helt själv. Men det är ännu mer värmande i själen att se någon man piskat och peppat i sisådär tio års tid sätta sin första salto, tävla med sin första helskruv eller snurra sin första dubbel. Det är så mycket jobb som ligger bakom. Så många strider, så mycket slit, så mycket slarv, så mycket visselpipa.
Det är klart att jag saknar det. Kidsen var min energikälla och gymnastiken halva min personlighet. Det kanske är därför jag känner mig lite orkeslös och vilsen ibland.
Och när timmen har gått är det rätt trevligt att få höra från barnens föräldrar att de gillade disciplinen, att alla barn såg glada ut och var med hela tiden och att de tyckte att upplägget var det bästa hittills. Det kan jag leva på ett tag. Men så får det mig också att sakna mina egna barn.
Det är roligt att se en liten sexåring gå från att vara rädd för räcket till att våga snurra runt helt själv. Men det är ännu mer värmande i själen att se någon man piskat och peppat i sisådär tio års tid sätta sin första salto, tävla med sin första helskruv eller snurra sin första dubbel. Det är så mycket jobb som ligger bakom. Så många strider, så mycket slit, så mycket slarv, så mycket visselpipa.
Det är klart att jag saknar det. Kidsen var min energikälla och gymnastiken halva min personlighet. Det kanske är därför jag känner mig lite orkeslös och vilsen ibland.
Syster och Svåger och Troll.
Igår efter jobbä blev jag skjutsad i bil och avsläppt ganska nära min syster, så jag passade på att ringa och höra om det var någon hemma i deras hem. Man vet ju aldrig med de som flänger och far. Men tur hade jag just då och både Syster med Fästman och Troll var hemma. Och ännu mer tur hade jag att den kära svågern stod i köket med en älgstek i ugnen. Happy times in life! Jag köpte med mig en flarra glögg och lite Juleskum och så blev det en spontan mysmiddag så där en tisdag i tråknovember. Så festligt. Och inget slår familjen, så är det bara.
Det är för övrigt jättekonstigt, men för ett år sedan var min syster jättetjock och hade något som rörde sig som en alien i magen. Men nu, igår, satt det ett litet troll i en alldeles egen stol och blev helt lyrisk av att få smaka potatis och morötter. Jag lärde Trollet göra high five (hög femma). Det tycker jag att man ska kunna när man är nio månader. Han fattade grejen redan efter första försöket och blev så mallig varje gång vi fivade (femmade). Sedan härmade han min hosta och smilade upp sig.
Efter att Trollet somnat såg vi på DH. Och den glöggen. Ljuva dryck. Den smakade lika gott som förra julen. Ja, helt enkelt en myskväll så där en tisdag i tråknovember.
Ja, där inne var det en alien. Ut kom ett troll. Jag vet inte riktigt om jag fattar.
Det är för övrigt jättekonstigt, men för ett år sedan var min syster jättetjock och hade något som rörde sig som en alien i magen. Men nu, igår, satt det ett litet troll i en alldeles egen stol och blev helt lyrisk av att få smaka potatis och morötter. Jag lärde Trollet göra high five (hög femma). Det tycker jag att man ska kunna när man är nio månader. Han fattade grejen redan efter första försöket och blev så mallig varje gång vi fivade (femmade). Sedan härmade han min hosta och smilade upp sig.
Efter att Trollet somnat såg vi på DH. Och den glöggen. Ljuva dryck. Den smakade lika gott som förra julen. Ja, helt enkelt en myskväll så där en tisdag i tråknovember.
Ja, där inne var det en alien. Ut kom ett troll. Jag vet inte riktigt om jag fattar.
Isä.
Visst är det så att man ska älska och uppskatta sin pappa var dag i livet. Om han är värd det alltså. Vår pappa är värd det. Alla dagar hela året. Särskilt i kris. Inget är för svårt för vår pappa. Han löser alla problem. Men helt ärligt, ni där ute, är det ändå inte lite bra att det faktiskt finns en särskild dag för att tänka på far som är rar lite extra? Man glömmer så lätt bort i vardagen. Jag tycker det är bra att bli påmind. Men jag vill inte vara en del av onödig konsumtion. Det vill nog inte min pappa heller. Han är smart. Därför sänder jag och min syster idag en elektronisk gåva från botten av våra hjärtan. För det är han värd, världens bästa isä.
Sorry, syrran, men detta är för vackert för att bara skänka till vår far. Jag delar med mig till världen. En isdans i Faderns ära.
Sorry, syrran, men detta är för vackert för att bara skänka till vår far. Jag delar med mig till världen. En isdans i Faderns ära.
Personalize funny videos and birthday eCards at JibJab!
52:an mot Linnéplatsen, 16:33.
Jag sitter och knappar lite på telefonen. Skickar iväg ett sms. Kollar om handskarna ligger kvar i väskan. Det gör de så klart. Saker hoppar inte bara ur väskor som är stängda. Kollar ut genom fönstret och njuter av den julpyntade Avenyn. Bussen stannar och två lite äldre par kliver på. Par ett går bakåt i bussen för kvinnan tänker ju minsann inte stå upp. Par två fipplar lite med biljettmaskinen. De vill nog inte heller stå, för de går också bakåt i bussen. Och så stannar kvinnan. För en sekund känner vi varandra.
- Jag måste bara säga att du har en väldigt fin hatt, säger kvinnan från botten av sitt hjärta. Sådant hör man. Och jag tackar från botten av mitt. Blir jätteglad.
- Ja, väldigt fin var den, upprepar hon och kramar mig så där varmt om axeln med sin hand. Så som bara en äldre kvinna med moderliga känslor kan göra. Så som man tänker att Karl-Bertil Jonssons ömma moder skulle göra. Och jag skiner upp. Ler lite fånigt. Känner att killen bredvid mig sneglar. Han blev säkert avundsjuk. Jag blev bara uppriktigt glad.
Hatten!
Grundskolan del fyra - Fröken.
Min första fröken, min lågstadielärarinna, var just precis vad hon var: en riktig Fröken. Jag träffade henne första gången när jag fortfarande gick i förskolan, i dockvrån. Hon berättade hur det skulle gå till att börja ettan. Och så sa hon att Lisa skulle vara min fadder. Jag tyckte att hon verkade snäll, fast hon hade lite konstiga tänder, något som jag fick förklarat för mig senare.
Min fröken sa att när hon var liten fick barnen välja sina egna tänder och eftersom hon hade varit sist fick hon de sämsta. På frågan om hur gammal hon egentligen var svarade hon alltid hundra. Efter tre år gick det där inte riktigt ihop längre, men det var ingen som riktigt ville ifrågasätta det.
Min fröken spelade orgel. Vi hade en orgel i klassrummet som hon spelade på minst en gång per dag. Och vi sjöng. Det var mycket Taube och så. "Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus, jag reste klockan nio mitt mål var Santa Cruz." När klass 3B skulle sjunga på begravningen av deras fröken som gått bort i cancer fick de komma in och öva hos oss, för att vår fröken kunde kompa på orgel.
Min fröken var engagerad och uppmanade till kreativitet. Varje jul skrev vi vår egen julpjäs. Hela klassen var med. Fröken satt med anteckningsblock och penna och barnen räckte upp handen för att bidra med idéer till storyn. Min fröken trodde även på frihet under ansvar och lät oss ligga bakom skärmen, eller bakom hörnet och läsa våra böcker och räkna våra mattetal.
Min fröken hade en magisk pipa från Wales. Den var vit och hängde runt hennes hals. Hon visslade i den när det var dags att komma in från rasten. Jag visste nog inte riktigt vad Wales var för något, men man förstod ju att det var ett magiskt ställe.
Min fröken bjöd hem hela klassen på tårta när det var dags för oss att säga hejdå och gå vidare till mellanstadiet. Hon visade runt oss i sitt hem som var fullt av spännande föremål från Grönland. I köket hade hon en hävstång och hon visade oss hur hon gjorde chins i den varje morgon.
Min första fröken hette Rut.
Syssla: pyssla.
Jag pysslar. Det kommer förmodligen ta hela dagen lång. För det ska bli strålande och inte bara lagom. Ganska trevlig syssla. Att pyssla.
Grundskolan del tre - Rasten.
Tillbaka till skolgården. Rasten! Som trogen läsare nu vet var jag ett fan av skolan. Jag gillade att lära mig och tyckte att lektionerna var roliga. Men det är klart, det var också festligt när fröken sa att vi skulle packa ihop och det var dags för rast. Vi lekte alltid så himla mycket på rasten.
Vi spelade vägg och hoppade hopprep, både dubbel och enkel, i ström och spådde. Vi lekte "Bro, bro, breja", hoppade twister och hade hästhoppning över balansgången där det roligaste i själva leken var att kratsa hovarna, det vill säga peta bort lera från varandras skosulor. Vi åkte linbana, spelade "Nigger" (som det fortfarande så politiskt inkorrekt kallades då), hade längdhoppning från gungorna och vintertid startades ett och annat snöbollskrig.
I senare årskurser avancerade lekarna till spöktunnel i rutschkanan och "Saltkråkan". Bara klass 2C läsår 93/94 vet nog vad jag menar när jag säger "Saltkråkan". Större delar av klassen var involverade i den snökojelek där jag var Skrållan och Ida var Malin som alltid bonade golven. Vi lekte även någon slags jaga-lek som jag inte kommer ihåg nu, men som involverade ett fängelse vid björkarna i sandlådan, bredvid klätternätet.
En period tyckte vi att grejen var att byta ytterkläder med varandra. Jag med Ida. Emma med Sofia. En annan period gjorde vi inget annat än att spela "Hjärter" och "Bluffstopp". I mellanstadiet blev vi lite coola och gjorde en grej av att ta över gungbrädan från de små barnen. Målet med gungbrädandet var att få andra sidan att flyga så högt som möjligt.
Ja, vi lekte alltid på rasten. Ända till årskurs sex. Sedan började vi högstadiet. Där lekte man inte på rasten, där hängde man. Det var coolt.
Vi spelade vägg och hoppade hopprep, både dubbel och enkel, i ström och spådde. Vi lekte "Bro, bro, breja", hoppade twister och hade hästhoppning över balansgången där det roligaste i själva leken var att kratsa hovarna, det vill säga peta bort lera från varandras skosulor. Vi åkte linbana, spelade "Nigger" (som det fortfarande så politiskt inkorrekt kallades då), hade längdhoppning från gungorna och vintertid startades ett och annat snöbollskrig.
I senare årskurser avancerade lekarna till spöktunnel i rutschkanan och "Saltkråkan". Bara klass 2C läsår 93/94 vet nog vad jag menar när jag säger "Saltkråkan". Större delar av klassen var involverade i den snökojelek där jag var Skrållan och Ida var Malin som alltid bonade golven. Vi lekte även någon slags jaga-lek som jag inte kommer ihåg nu, men som involverade ett fängelse vid björkarna i sandlådan, bredvid klätternätet.
En period tyckte vi att grejen var att byta ytterkläder med varandra. Jag med Ida. Emma med Sofia. En annan period gjorde vi inget annat än att spela "Hjärter" och "Bluffstopp". I mellanstadiet blev vi lite coola och gjorde en grej av att ta över gungbrädan från de små barnen. Målet med gungbrädandet var att få andra sidan att flyga så högt som möjligt.
Ja, vi lekte alltid på rasten. Ända till årskurs sex. Sedan började vi högstadiet. Där lekte man inte på rasten, där hängde man. Det var coolt.
Du din jävla Sjukdom.
Kroppen svarar inte på något. Är trött och hängig och illamående. Det gör mig arg. Riktigt förbannad faktiskt. Jag kan bli på så otroligt dåligt humör. Min syster skrev just under det konstaterandet. Och allt jag vill är att gå och träna. För att kicka igång med endorfiner och bli glad. Men det går inte. Jag orkar inte. Och jag blir bara på sämre och sämre humör. Ni har hört talas om sådana där spiraler?
Att dansa ger ingen energi. Det bara suger energi. Och jag förväntas ge energi. Helt ologisk ekvation. Så ikväll sa hon ifrån, fröken PÅ. P som i Prestation. Å som i Ångest. Hon slog knytnävarna i väggen och skrek åt mig att nu får jag för f-n göra något åt detta. Så jag sa NEJ. Nej, nej, nej. Den där dansen betyder inget i min värld och jag har prestationsångest så det räcker för alla andra nummer som jag också hamnat efter med.
Sen gick jag hem. Jag var på för dåligt humör för att stanna. Ingen behöver en människa som bara sprider negativ energi. För det är det enda jag har just för tillfället. Jag vet inte om det är rättvist, men jag lägger stor skuld på influensan.
Att dansa ger ingen energi. Det bara suger energi. Och jag förväntas ge energi. Helt ologisk ekvation. Så ikväll sa hon ifrån, fröken PÅ. P som i Prestation. Å som i Ångest. Hon slog knytnävarna i väggen och skrek åt mig att nu får jag för f-n göra något åt detta. Så jag sa NEJ. Nej, nej, nej. Den där dansen betyder inget i min värld och jag har prestationsångest så det räcker för alla andra nummer som jag också hamnat efter med.
Sen gick jag hem. Jag var på för dåligt humör för att stanna. Ingen behöver en människa som bara sprider negativ energi. För det är det enda jag har just för tillfället. Jag vet inte om det är rättvist, men jag lägger stor skuld på influensan.
Den där gränsen, va.
Det var länge sedan jag var en bitch. Riktigt röt ifrån och var brutalt ärlig. För det ska ni veta, att det kan jag vara. Men jag försöker bespara mina medmänniskor. Hålla käft och tycka att det inte känns värt att ödsla tid på idioti. Någon stans har väl alla rätt till att tycka sitt. Ja, det tycker jag. Och dessutom tycker jag att det är trevligast att vara trevlig och inte vara en bitch. Trots att jag inte känner något för de som irriterar mig. Jag tänker väl lite karma, kanske. Men jag har en gräns. Och när den gränsen är nådd vill jag bara explodera och ösa ur.
Jag vet inte jag, men det är något i magkänslan som säger att gränsen är nära. Jag sitter lite på nålar och tycker liksom snart inte att det känns värt det. Screw karma. Jag kan inte lova något. Vi ser väl.
Jag vet inte jag, men det är något i magkänslan som säger att gränsen är nära. Jag sitter lite på nålar och tycker liksom snart inte att det känns värt det. Screw karma. Jag kan inte lova något. Vi ser väl.