Vi kom isäng ganska sent i fredags natt, så när det ringde på porttelefonen klockan nollåttatrettio i lördags morse brydde jag mig inte om att svara. Sekunderna senare knackar det frenetiskt på dörren. Jag virar in mig i mitt täcke och går och öppnar för vad som visar sig vara tre brandmän. På en rapp franska frågar de om det är min balkong som vetter ut mot gatan och ja, det är det, svarar jag. Sömndrucken som jag är förstår jag inte riktigt vad det är frågan om, men lyckas i alla fall höra att en bit av min balkong har ramlat ner. What?!

Grabbarna klampar in och tar sig ut på balkongen för att inspektera. Mycket riktigt, en del av fasaden har valt att inte samarbeta längre och ligger nere på trottoaren. Kära värld! Som tur var, var det ingen människa ivägen när detta stenblock föll, men det kan ju fungera som en liten varning. Passopp, håll utkik för rasande fasad!

Efter detta något bizarra uppvaknande sov vi lite till innan vi kickade igång en trevlig lördag. Paul, Nicolas och Marin (som vår lärare namngivit oss vid olika tillfällen) möttes upp för en sista gemensam rendez-vous. Det var märkligt att säga hejdå till Benjamaan (Paul), men vi kommer att ses igen. Någon gång. Någon stans.

Lagom till middagsdags kände vi att vi ville åka någon stans, så vi körde iväg till Antibes. Ett regnigt, kallt, mörkt och ganska övergivet och dystert Antibes. I trevlig sällskap, på en mysig restaurang , blev det dock en perfekt lördagskväll som slutade med att vi körde vilse just innan Nice. Men vad gör det, vi var i alla fall skonade från stenblock i huvudet.