Idag slog det mig verkligen, verkligen att jag bor här. Jag vet inte riktigt vad det var, men det var en känsla bara. "Här bor jag" sa hela min kropp till mig och jag nickade och sa "Ja, det gör jag och jag älskar den här stan. Folks oförmåga att flytta på sig och hundbajs på gatorna till trots." Jag gruvar mig inför dagen det är dags att packa väskan. Gruv är inge kul, därför tänker jag inte på den dagen. Hur som, jag älskar den här staden och jag älskar mitt liv. Här finns allt jag behöver och vill ha. Ja, det finns till och med knäckebröd. Dock inte Sport, men någon slags förfranskad variant av husman. Wasa är det i alla fall.

När man trivs så bra med livet är det svårt att ha hemlängtan. Det här är ju mitt hem nu. Varför längta till något annat? Jag tänker givetvis mycket på mina kära. Mina allra bästa. Jag skulle gärna träffa dem varje dag, men de fattas mig ändå inte riktigt eftersom jag vet vart jag har dem i mitt hjärta. Och jag vet att vi bara sagt på återseende. Det som däremot fattas mig så till den grad att det känns som att jag har ett hål i mitt hjärta är gymnastiken. Älskade gymnastiken. Jag saknar hallen, jag saknar planeringen, jag saknar pärmen, jag saknar passningen, jag saknar FAMILJEN. Ja. Helt enkelt ett stort hål i mitt hjärta och jag tänker på min gymnastikfamilj mycket och ofta. Extra ont gör det i hjärtat när jag får höra att saker inte är som de borde. Den tanken är den enda som får mig att längta hem.