Jag har tänkt på en sak. Det är lustigt det här med barn och leksaker. Ge en tvååring massor med spännande grejer som blinkar, låter och har häftiga specialeffekter och du tror så klart att ungen ska bli helt lyrisk. Släpper man in en liten i en leksaksaffär och säger att det är fritt fram så kan man ju spontant kanske tänka att det lilla livet ska välja att leka med precis allt runtomkring och helst det som blinkar och är mest färgglatt. Men, passopp! Så är inte alltid fallet. Nästan aldrig faktiskt. Enligt mina egna studier är det så att små barn inte alls behöver de maffigaste leksakerna och särskilt inte flera stycken.

Jag tycker att det allt som oftast är så att de små lyckas hitta en liten pinne eller kanske en plastbit som de faschineras över och därefter håller fast vid med livet som insats. Resten blir ointressant trots att det är gratis och bara fritt fram att leka. Vad kallar man det fenomenet och är det möjligen så att denna teori går att applicera på annat än bara barn och leksaker?

Ja, inte vet jag inte. Men det är definitivt ett intressant beteende, kan jag tycka.