I vilken ände börjar man när man ska beskriva en otroligt lyckad kväll? Kanske kronologiskt med bastun. Vi bastade och badade, om vartannat. Sen ville min kära pappa hemskt gärna grilla köttet åt oss så det skulle bli bra gjort. Ett par timmar mat och prat senare blev vi skjutsade till hamnen och sen till festen och jag säger bara; vilken fest!

Helt på riktigt så har jag inte dansat så där mycket på kanske ett år. Stämningen på dansgolvet var på topp. Minst sagt. Jag menar, hur ofta blir man helt lyrisk över att höra Bailando? Jag och Soffe var de sista tappra krigarna som dansade omkring helt galet till diverse 90-talshits och förstod vinken ganska fort när volymen drogs ner där strax före fyra. Barfota traskade vi hemåt och njöt av energin vi fått från att dansa. Hemma åt vi hårdbröd och stekt ägg, hällde i oss vatten och pratade om livet.

Jag blev så glad av hela kvällen och var helt upprymd av allt skuttande och hoppande och svängandes med armar och hej-kom-och-hjälp-mig-dansstilar. Visst måste det gillas som ett träningspass? Vi var både svettiga och flåsade. Hur roligt som helst.

Vissa saker kommer man aldrig bli klok på, men det är väl lika bra att bli klok på att det inte kommer göra en klok. Det bara är. Och det är jävligt konstigt. Men en i mängden är väl ändå lite onödigt.