Mamma trodde inte sina öron när jag förklarade att jag inte kan passa barn. Jag kan leka med dem, oja, men passa dem som i mata, natta och allt sånt där? Nej. Det kan jag inte. Ingen som helst aning om hur man gör. Och det är sanningen. Jag älskar små söta barn som leker och är glada. Men att äga ett par sådana själv? Nejdu. Det måste jag bli mycket vuxnare för. Jag frågade faktiskt Pärlan härom dagen om han tycker att jag är ett barn eller en vuxen och han valde att kalla mig barn.

För övrigt så skrattade jag mig till sömns igår i ett nattsudd av nostalgi.